Mammas recept - resultatet

Så har jag då bakat både vaniljbullar och ringar efter mammas recept. Ja, vaniljbullarna var ju inte första gången, och det är ingenting jag minns från min barndom. Då bakade mamma vanliga vetebullar med pärlsocker på, inte så märkvärdiga faktiskt. Receptet på vaniljbullarna fick jag av henne när barnen var små, och bullarna var högt uppskattade. Och de blir verkligen goda. Kalljästa med mycket fyllning blir de nästan lika smöriga som wienerbröd.



Men ringarna! De är förknippade med barndom och mormor till att börja med. Mormor kallade utbakningen för att "trilla (eller på dialekt trella) ringar. Man ska forma långa smala längder av degen, som man sedan skär av och formar till ringar. Det är här konsten ligger. Själva degen är lätt att blanda till. Men att forma dem lagom tunna, så att de inte jäser ihop, lagom stora och riktigt jämna och fina. Det är ett handlag som kräver övning. Mormor kunde det. Mamma lärde sig också, när mormor blev gammal och inte orkade. Mamma tog också över mormors "ringakôrg", en vackert flätad korg, som stod i köksskåpet. Nu tror jag min syster har korgen - eller kanske min systerdotter, som lärt sig baka väldigt fina ringar. På senare år förvarade mamma ringarna i plåtlådan under elspisen. Det gäller att förvara dem torrt och utan lock för att de ska hålla sig spröda.

Jag måste träna många gånger på att "trella" ringar för att få dem lika fina som mormor och mamma. Idag på förmiddagen gjorde jag mitt andra försök. De blev ojämna, lite för tjocka en del, och lite platta, men det syns inte på bilden. Men de blev faktiskt riktigt goda! Tack vare riktigt smör och grädde i degen blev de riktigt spröda och läckra. Och här är resultatet.



Strax efter lunch, när baket var klart, rustade jag mig för att gå till Stadsparksbadet och simma några längder. När jag var klar och kände mig lagom nöjd med muskler och flås, tog jag mig för att ställa mig på vågen. Aj, aj, aj! Julens fröjder och det dåliga vädret, som gett mig anledning att lata mig lite väl mycket, hade satt sina spår. Nu får jag lov att hålla igen både på vaniljbullar och ringar! Någon som vill komma och smaka! Maken kan ju inte äta upp allihop - eller?