Pälle Näver

En del av födelsefirandet i Småland utgjordes av ett besök i Stenberga hembygdspark, för att uppleva

en dramatiserad berättelse om bygdens store son, diktaren Josef Högstedt alias Pälle Näver. Ett genuint bygdespel, skrivet av diktarens sonson Per-Olof Högstedt, som också spelade titelrollen.

Josef Högstedt föddes i Stenberga och bodde där hela sitt liv. Fadern var knekt och var inte mycket hemma. Modern tog hand om torpet och den ende sonen, som redan från barndomen var något av en drömmare och diktade små verser, som han läste upp i skolan.

I ungdomen arbetade han med sådant som unga fattiga män fick göra på landsbygden på den tiden, vanligtvis som dräng i gårdarna. Fadern, knekten, drog till Stockholm och syntes inte så ofta i hemmet. Men Josef drömde hela tiden om att kunna försörja sig på sitt skrivande.

I sin tidiga ungdom mötte Josef sin livskamrat, Alice. Alice var dotter till en bonde, änkling med tre döttrar, som han vaktade strängt. Han kunde inte acceptera Josef som svärson. De unga tu fick smyga med sin kärlek, som resulterade i tillblivlelsen av sonen Stig. Inte förrän Stig var i tio-årsåldern blev förbindelsen godkänd av Alice´s far.

Men Josef  fortsatte att skriva sina dikter och berättelser, inspirerade av naturen och dess väsen, kärleken och hembygden. Så  småningom fick han sina verk antagna av ett förlag och blev av förläggaren uppmanad att lägga sig till med en pseudonym. Han valde att kalla sig Pälle Näver och var noga med att Pälle skulle stavas med ä. Han blev känd över hela landet, som landsbygdens diktare och många av hans dikter, alltid rimmad vers, har också blivit tonsatta.

Spelet i Stenberga handlar om Pälles liv och diktning. Scenen är uppbyggd framför den gamla gården, som är huvudbyggnad i parken. Skådespelarna är amatörer, duktiga sådana, liksom musikanterna. Allt sker under bar himmel, vilket kan leda till problem och som vi fick erfara. Jag beskrev detta i mitt förra inlägg. Men trots regnet blev denna eftermiddag i juni en fin upplevelse i den vackra smålandsnaturen. Och åren i Vetlanda framstod plötsligt i ett nostalgiskt skimmer. Pälle Nävers dikter var på 80-talet fortfarande levande och reciterades ofta i olika sammanhang. Jag tror inte det har ändrats så mycket på de tjugo år som gått sedan vi flyttade från Vetlanda, åtminstone inte bland den något äldre befolkningen. Föreställningen, som vi bevistade, var helt slutsåld. Och visst, medelåldern i publiken var uppenbarligen ganska hög.

Föreställningens höjdpunkt kom för mig alldeles på slutet. Den fiolspelande unga flickan i den musicerande trion, lade ifrån sig fiolen och sjöng den  kanske mest kända av Pälle Nävers dikter, Hjärtats vilda rosor, tillägnad hans älskade Alice. Eftersom jag glömt kvar programmet i stan, kan jag inte återge sångerskans namn just nu, får återkomma till det. Men den flickan glömmer jag inte. Hon sjöng så vackert att jag fick tårar i ögonen och texten lockar fram mina mest romantiska och nostalgiska sidor. Så nu tar jag mig för att citera hela dikten som avslutning på detta inlägg. Och för att komma tillbaka till nutiden lägger jag in en bild på en i flera bemärkelser sur Albin.

Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer

och hagens vilda rosor,

av nattviol och mynta

och blyg förgätmigej,

en krans jag vill vira

och smyga in bland bladen,

den vida myrens ängsull

till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar

i soligt blonda marker

och allt, som ler och längtar

i dunge, däld och lid,

vill stiga som en lärkdrill

kring vägen där du vandrar

vill smeka ömt din panna

med ljusa drömmars tid.

Men alla kransar vissna,

och alla lärkor tiga,

när höstens tuba tonar

mot sotröd solnedgång,

och som en hemlös främling,

går längtan över heden,

där mörka furor nynna,

sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,

i sommargröna salar,

en dag när himmelskupan,

står blänkande och blå,

då skall Du varmt förnimma,

att hjärtats vilda rosor,

kan ingen frost föröda

och inga vintrar nå.