Tidsomställning

Så har vi då haft tidsomställning igen. Vintertid. Det är lite svårt att förstå varför vi måste ställa om klockan två gånger om året. Vid middagen i söndags började vi prata om det här. "Har du ställt om klockan?" frågade jag maken. Jodå, det hade han. Vi konstaterade att vi inte behöver ställa om så många klockor nu för tiden. Maken har ett gammalt armbandsur, som han vårdar ömt. Och jag sköter om min morfars väggklocka med samma ömhet. Den senare måste ju dras upp också, men armbandsklockan är ändå så modern att den drivs med batteri. Allt annat är  numera digitalt. Tidsangivelser får vi från telefoner och datorer, som ställer om sig själva.

Som vanligt började vi prata om hur det var förr. Jag fick min första klocka, när jag fyllde tio år. Det var stort. Men maken, som är några år äldre och vuxit upp i en liten by (tre gårdar) i Lappland, kommer inte ihåg någon annan klocka än en väggklocka i sitt hem. Och han uppfattar att, när han var liten, en mest rättade sig efter ljuset och korna i lagården, när man klev upp på morgnarna.

Det finns andra sätt att mäta tiden. I naturprogrammet i TV förra veckan handlade det om skog, gammelskog närmare bestämt. Där kunde man begrunda tidens gång under tusen år och mer, genom att beskåda gamla, fallna och multnande träd. Det är fantastiska perspektiv. Varje dag klickar jag på Naturarvets sajt för att bevara gammelskog, http://naturarvet.se/. Det är en skön känsla att jag något lite kan bidra till att vi kan bevara denna eviga tidsmätare.

Vi åkte ut till stugan, för att göra undan en del sysslor i trädgården inför vintern. Tidens gång blir också där så påtaglig under den här årstiden. Gulnade blad och överblommade plantor ska forslas till komposten för att ge liv åt nya växter till våren. Ett evigt kretslopp. Jag tog en bild på en gammal stubbe, övervuxen med svampar och mossor. Trädet, en tall, som en gång var rotad här, föll för sågen, när vi ganska nyligen skaffat vårt smultronställe. Vi ville ha mer ljus omkring oss. Efter de nästan tjugo år, som gått, ser nu stubben ut så här. Övervuxen av mossor och svampar, som hyser diverse små djur, bidrar den fortfarande till naturens mångfald. Oberoende av tidens gång.

Kulturmänniskor

Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)

Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT

Födelsedag och höstväder

Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.

Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!