Bostadsbristen

Jag lyssnade till Söndagsintervjun i P1 för några veckor sedan. Föremålet för intervjun var  f.d. statsministern, partiledaren  m.m. Ingvar Carlsson. En av mina absoluta favoriter på det politiska fältet. Jag har följt honom sedan ungdomsåren i SSU, där han var ordförande en tid. Ingvar har alltid framstått som en rak och hederlig politiker, som aldrig varit inblandad i några skandaler. Och han blev den förste statsminister, som, när han under tragiska omständigheter fick axla den posten, bildade en regering med lika många kvinnor som män.

Ingvar berättade så mycket intressant under den 50 minuter långa intervjun. Mycket hade jag förstås hört förut. Om hans barndom och ungdom i Borås (f.ö. i just de kvarter jag bor nu på Lugnet). Om den tragiska händelsen, när hans far gick bort och hur hans mamma strävade på och lyckades klara försörjning och ge Ingvar och hans bröder möjlighet att studera vidare. Om hur han hamnade i Lund, träffade Olof Palme och hur han tidigt hittade sin politiska hemvist.

Men det jag särskilt fäste mig vid, var när intervjuaren frågade om det var något han var särskilt stolt över i sin politiska gärning. "Det var när vi byggde bort bostadsbristen", sa Ingvar. "Aha, miljonprogrammet" sa intervjuaren. Då höjde Ingvar rösten. "Just det, men det har fått oförskämt dåligt rykte. Det beror inte på miljonprogrammet i sig. Det beror på hur man hanterat det under åren. Men det var ett fantastiskt projekt, som ledde till att många, många äntligen fick tillgång till riktiga lägenheter".

Det här känner jag så väl igen. När jag inledde mina studier i Göteborg hösten 1963, var det näst intill omöjligt att få tag i en bostad. Jag fick en vanligt inackorderingsrum hos ett par på Övre Husargatan. Halvmodern kallades det. Många av mina kompisar bodde i s.k. rivningshus. Sista terminen bodde jag också hos en kompis i ett sådant hus. Ingen centralvärme, dass på gården osv. Det var långa köer till bostadsförmedlingen. Vilken lycka, när vi flyttade till Luleå och makens arbetsgivare lånade oss pengar till en nybyggd insatslägenhet på Mjölkudden. Så fint vi fick det! Det var verkligen en stor politisk gärning. Det var under Tage Erlanders och "hans pojkars" tid.

Nu är det stor bostadsbrist igen. Något nytt miljonprogram, verkar inte vara i sikte. Inte som det ser ut nu i alla fall. Nu ska var och en ordna sitt. Att vi ska hjälpas åt alla och envar, verkar inte väcka någon entusiasm.

Jag skickar med ett par länkar och jag har full förståelse om ni inte har tid att lyssna till hela den långa intervjun, men den är väl värd att lyssna på. Jag vet inte heller hur länge den ligger kvar på Sveriges Radios hemsida. Det blir fyra veckor nu på söndag, sedan den sändes.  Söndagsintervjun
Men att lyssna till Sonya Hedenbratt, när hon sjunger Tage Danielssons och Hasse Alfredssons fantastiska text om miljonprogrammet, det tar inte så lång tid. Här kommer den länken också.
Rågsved åtta trappor