Ett gammalt skolfoto

I andra raden uppifrån, trea från höger, står en liten brunögd kille i sjömansblus. Han heter Karl Karlsson och kom att bli min pappa.

Jag skulle tro att fotot är taget omkring 1923-24. Karl, liksom hans klasskamrater ser ut som de är i 11-12-årsåldern. De var födda 1912 och skulle alltså varit över 100 år om de levt nu. Troligen går de  går de i sjätte och sista klass. De har gått varannan dag i skolan. Snart är de klara att gå ut och arbeta. Ett fåtal av dem, om ens någon fortsatte i högre skolor. Och många hade, som min pappa, varit vana att arbeta i  hemmet sen tidiga år.

Jag blir starkt berörd, av vemod, av ömhet, när jag tittar på dessa allvarliga barn. Inte en enda ens drar på munnen. Hur hade de det i skolan? Gavs det utrymme för lek och stoj? Jag minns inte så mycket om vad pappa berättade om själva skolarbetet. Det var mest sådant som hände på vägen till och från skolan. Och jag vet att han ville fortsätta att läsa. Men det lät sig inte göras. Han måste arbeta och bidra till försörjningen. Han far dog i spanska sjukan, när Karl var fem år. Han hade fyra äldre och två yngre syskon. Alla hade varit tvungna att arbeta. Så också lille Kalle.

Läraren då? Han hette Fion Elmqvist och hade undervisat i Örby skola ganska länge vid den här tiden. Min morfar, som var 17 år äldre än pappa, hade också haft Fion, som lärare. Denne var också kantor i den närbelägna kyrkan. Han bodde med sin familj i en villa nära skolan och kyrkan. När jag var barn levde han fortfarande och jag fick i 8-årsåldern stifta bekantskap med hans undervisningsmetoder. Det kom sig så att jag fick börja lära mig spela piano för Fions son, som också var kyrkomusiker och bodde i hemmet. Det fanns ingen kommunal musikskola på den tiden, men mamma sjöng i kyrkokören och kände Elmqvist Jr, så hon vidtalade honom att undervisa mig. När jag började andra klass skulle Hans, som han hette, gå en vidareutbildning och Fion tog över undervisningen. Han var gammal och hade pincené, vilket fascinerade mig. Jag funderade på hur han kunde få den att sitta fast. Men han var ingen rolig person och jag gick till lektionerna med mycket motstånd. Han var väl inte direkt elak, men jag tror att han hade haft ett strängt tilltal till de skolbarn han haft under sin verksamma tid.

Tillbaka till fotot. Jag känner igen några av pojkarna, som vuxna män, men bara en av flickorna. Den blonde pojken till höger om pappa skötte om det första biblioteket i Örby, som inrättades av ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och blev föregångaren till kommunbiblioteket. Killen till vänster var en stor idrottsprofil och var mycket aktiv hela sitt liv i IFK Örby, främst som orienterare, tror jag.
Det finns några till, som jag känner igen, men de flesta är anonyma.

Det känns så avlägset, men historiskt sett är det inte så länge sedan. Dagens barn skulle nog ha svårt att känna igen sig. Jag tror att det  är viktigt att förmedla till de unga idag genom att berätta vår historia. I de sammanhangen kan ett gammal skolfoto komma väl till pass.

PS. Jag märker att hela bilden inte kommer med när jag publicerar bilden. För att kunna se hela bilden, klicka och förstora så kommer alla med.