Så har vi då haft tidsomställning igen. Vintertid. Det är lite svårt att förstå varför vi måste ställa om klockan två gånger om året. Vid middagen i söndags började vi prata om det här. "Har du ställt om klockan?" frågade jag maken. Jodå, det hade han. Vi konstaterade att vi inte behöver ställa om så många klockor nu för tiden. Maken har ett gammalt armbandsur, som han vårdar ömt. Och jag sköter om min morfars väggklocka med samma ömhet. Den senare måste ju dras upp också, men armbandsklockan är ändå så modern att den drivs med batteri. Allt annat är numera digitalt. Tidsangivelser får vi från telefoner och datorer, som ställer om sig själva.
Som vanligt började vi prata om hur det var förr. Jag fick min första klocka, när jag fyllde tio år. Det var stort. Men maken, som är några år äldre och vuxit upp i en liten by (tre gårdar) i Lappland, kommer inte ihåg någon annan klocka än en väggklocka i sitt hem. Och han uppfattar att, när han var liten, en mest rättade sig efter ljuset och korna i lagården, när man klev upp på morgnarna.
Det finns andra sätt att mäta tiden. I naturprogrammet i TV förra veckan handlade det om skog, gammelskog närmare bestämt. Där kunde man begrunda tidens gång under tusen år och mer, genom att beskåda gamla, fallna och multnande träd. Det är fantastiska perspektiv. Varje dag klickar jag på Naturarvets sajt för att bevara gammelskog, http://naturarvet.se/. Det är en skön känsla att jag något lite kan bidra till att vi kan bevara denna eviga tidsmätare.
Vi åkte ut till stugan, för att göra undan en del sysslor i trädgården inför vintern. Tidens gång blir också där så påtaglig under den här årstiden. Gulnade blad och överblommade plantor ska forslas till komposten för att ge liv åt nya växter till våren. Ett evigt kretslopp. Jag tog en bild på en gammal stubbe, övervuxen med svampar och mossor. Trädet, en tall, som en gång var rotad här, föll för sågen, när vi ganska nyligen skaffat vårt smultronställe. Vi ville ha mer ljus omkring oss. Efter de nästan tjugo år, som gått, ser nu stubben ut så här. Övervuxen av mossor och svampar, som hyser diverse små djur, bidrar den fortfarande till naturens mångfald. Oberoende av tidens gång.
1 kommentar:
Jag läser alla dina inlägg och för det mesta sent på kvällen. Tröttheten har börjat
ge sig tillkänna så det blir inga kommentarer. Ja, tiden har sin gång, är det någon som sagt.
Många säger att de har så besvärligt med det här med sommar- vintertid. Det ända besvär jag har det är några klockor som skall ställas om. Men som du skriver att de flesta klockor är digitala.
I mitt hem hade vi en sådan klocka som du visar. Den drogs upp - mycket högtidligt varje söndagsmorgon - Vi stod alla fyra syskonen och såg på far när han drev runt nyckeln. "Nu
får vi leva en vecka till", sa han. Jag funderade på vad han sa, men det blev bara ord som hörde till. Jag kom att tänka på klockan när jag såg din bild. Har inte en aning om vart klockan tog vägen.
Ha det bra.
Kram Viola
Skicka en kommentar