måndag 4 maj 2015

Minnen om krig och fred

Det är tätt med mediernas påminnelser om dessa dagar. Sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. Fyrtio år sedan amerikanarna gav sig av från Vietnam. I  år blir det också sjuttio år sedan de första och hittills enda atombomberna, som fällts i krig skickades ner från amerikanska plan över Hiroshima och Nagasaki.

Jag har med intresse lyssnat på flera av de radioprogram, som sänts under helgen. Ett par exempel länkar jag till här. Amerikansk krigsfånge i Vietnam och Nazistförbrytarens son. Dessa program är hämtade från God morgon världen i P1. Idag har jag också lyssnat till ett mycket intressant program i Tendens, även det från  P1,  När kriget kom till Malmö. Två äldre herrar, som var tonåringar på 40-talet berättar sina minnen från tiden, när de i Malmö fick tillfälle att ta emot judiska flyktingar.

Jag funderar på vad jag själv minns. 1945 var jag tre år. Det säger sig självt att jag inte kan ha några egna minnen av kriget. Men jag minns förstås vad mina föräldrar berättade. Hur pappa blev inkallad bara någon månad efter att de gift sig i september 1939. Om den första julen, när hon inte visste om de skulle få fira den tillsammans, om hur pappa legat bakom en luftvärnskanon utanför Helsingborg och sett den tyska flottan lämna Danmark och spänningen som låg i luften - skulle de gå mot Sverige?

Ett av mina tidigaste minnen över huvud taget hänger emellertid ihop med kriget. Ett stort päronträd hade blåst ner en natt och när vi samlades i trädgården på morgonen och beskådade förödelsen, utbrister  mormor: "Det är den usle atombomben". Jag förstod då att vi hade att göra med något väldigt farligt.

Efterkrigstiden minns jag förstås. Ransoneringskorten fanns kvar, fortfarande när jag blivit så pass stor att mamma skickade mig att handla. Jag ville inte handla sådant som var ransonerat - det handlade väl främst om kaffe och socker.

Sedan kom tonårstiden och då började jag engagera mig politiskt. Då var det stor debatt om huruvida Sverige skulle skaffa atomvapen eller inte. Vi ungdomar var fredsälskande och det var opinionsmöten och diskussioner och jag, som var en flitig brevväxlare på den tiden, hade klistermärken med antiatomvapenmotståndets märke. I realskolan höll jag föredrag både om koncentrationslägren i Tyskland och om besättningen på planet, som fälld atombomberna i Japan.

Under 50-talet var det också oroligt i världen. Det var koreakriget, men det kändes väldigt långt bort. Närmare  var då Ungernrevolten 1956. Då lyssnade vi spänt vid radioapparaterna till reportern Kurt Anderssons ödesmättade rapporter.

Jag minns inte något decennium under mitt drygt 70-åriga liv, som varit fritt från krig och konflikter. Ändå har jag tyckt att jag haft det lugnt och fredligt, trots att engagemanget för utsatta människor runt om i världen har funnits där. När Vietnamkriget tog slut 1975. var glädjen stor. Där hade vi engagerat oss och demonstrerat mot de gräsliga krigshandlingarna. Det var en lycka att samma dag som det blev vapenstillestånd i Vietnam, den 15 april 1975, födde jag vår dotter. Två veckor senare lämnade amerikanarna Vietnam. Vi gav dottern namnet Sara efter två starka kvinnor Sara Lidman, som engagerat sig djupt för det vienamesiska folket och Sara Ranta-Rönnlund, en annan stridbar kvinna, väl värd att bli uppkallad efter.

1 kommentar:

Polargrevinnan sa...

Vad trevligt att läsa ditt inlägg.
Jag har minnen från krigsåren. Jag är lite äldre än du.
Jag minns hur vi skulle ha filt och kudde liggande i skolan för ev. evakuering.
Vi bodde i Helsingborg. Enl evakueringsplan skulle vi flyttas till Åsljunga, som ligger i norra Skåne.
Jag kommer inte ihåg hur länge detta pågick. Jag minns hur mor varje morgon kramade min bror och mig innan vi gick till skolan. Vi var inte vana vid kramar och jag minns att jag inte tyckte om det.
En dag sa far att nu är kriget snart slut och jag undrade vad de skulle säga i radion då. Min uppfattning var väl att det bara talades om kriget.
Krig är fasansfullt. Hur är människan beskaffad som förstör och ödelägger hela städer? Och alla som mister livet.
Vi ska vara tacksamma att vi sluppit
dessa fasor.
Nu är det helg i morgon men som pensionär är dagarna rätt lika.
Vi ska i alla fall åka till Ängsö och titta om backsipporna blommar.
Ha det bra och trevlig helg.
Kram Viola