fredag 12 januari 2018

Den läsande människan




Jag fick en utmaning på Face Book av en kusin till maken.  Hon hade gjort en uppdatering där hon diskuterade hur hennes mamma (makens moster) kunde bli en sådan ivrig läsande människa, trots en mycket torftig uppväxt, när det gäller tillgång till böcker, eller uppmaning att läsa.

Kusinen, Inger, tände en tanke hos mig, när hon sände ut frågan "Hur blev du en läsande människa?" För min egen del var det inte så mycket att orda om. Böcker har varit en naturlig del i mitt hem och uppväxt och jag minns inte själv, när jag faktiskt knäckte koden. Men jag vet att jag kunde läsa när jag var fem år. Då kunde jag läsa riktigt. Men mamma berättade att innan dess hade det hänt att jag suttit i köket hos henne och plötsligt säger: "B, L, Å, det blir blå! När jag började skolan och fick min första läxa, blev det nästan löjligt - vi skulle lära oss att känna igen bokstäverna Mm och Åå. Den första sidan i Läsebok för de små.

Men nu ska jag inte skriva om mig utan om maken, vars barndom var mycket lik hans ovannämnda mosters. Han har gett mig lov att berätta om den bildningsresa han gjort, Så nu skriver jag inte "maken" utan hans namn Inge i fortsättningen.

Inge är född 1935. Han växte upp i ett nybyggarhem i byn Lappeasuando på södra sidan av Kalix älv, som utgöre gräns mellan Gällivare och Kiruna kommuner. Hans första språk blev Meänkieli (tornedalsfinska). När han började skolan kunde han bara två ord på svenska, "jo" och "nä". I skolan fick barnen inte tala sitt modersmål och ännu mindre läsa på meänkieli. Det fanns inga böcker på det språket över huvud taget.

Men barn har ju lätt att ta in nya språk. Det märks ju på dagens flyktingbarn, som lär sig svenska betydligt snabbare än sina föräldrar. Inge och hans kamrater pratade förstås meänkieli hemma och på fritiden. På rasterna i skolan gick lärarna och kollade.

Inge hade ytterligare en hindrande faktor, när han skulle lära sig läsa. Han är från födseln synskadad. Det var omöjligt för honom att kunna läsa det som lärarna skrev på svarta tavlan. Hur han fixade det vet han inte, men han tror att han kunde läsa någorlunda utan att staka sig när han slutade första skolåret.

Om han sedan förstod allt vad han läste är en annan sak. Han erinrar sig ett minne från första terminen. Det var jullov och han hade sett ett julpapper med en text: "God Helg". Vad "god" betydde hade han hunnit lära sig, men vad betydde "helg"?

Som Inge minns det, fanns det bara tre böcker i hemmet. Först var det Postillan. Den förvarades i lagården för att skydda djuren mot sjukdom. Den andra boken var första bandet av Nordisk Familjebok. Hur den kommit till gården vet han inte, men troligen var det något slags reklam, för att göra folk intresserade att köpa alla banden. Den tredje var Åhlén och Holms postorderkatalog. Troligen fanns också tidning i hemmet från krigstiden. Det var troligen Norrländska Socialdemokraten. Senare prenumererade den tio år äldre brodern Östen på Norrskensflamman.

Det fanns ett litet skolbibliotek i skolan i Puoltikasvaara. Med riktiga böcker, lämpade för barn, och ungdomar. Och så var det ju de vanliga skolböckerna förstås. Historia var det mest intressanta, och det har förblivit ett stort intresseområde, men även geografi och naturlära var intressant.

När Inge var tolv år fick han genom en ny lärares försorg erbjudande att få börja på Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Det var en nyexaminerad lärare och han var den förste som fört saken på tal. Inge fick själv välja om han skulle åka eller inte. Och han valde att anta anbudet. Fram till den händelsen hade han inte varit långt borta från hembyarna. In till Gällivare hade han inte varit så många gånger. Nu fick han först åka med sin mor till Boden för att genom gå en synundersökning och sedan blev det att ge sig iväg till Stockholm. Om detta finns det mycket att berätta. Med hans tillåtelse kanske det blir en berättelse så småningom. Men helst vill jag att han skriver själv.

På Tomteboda fick han lära sig ytterligare ett skrivet språk - nämligen punktskrift. Alla fick lära sig detta, även om en såg tillräckligt för att (åtminstone med hjälpmedel) kunna läsa tryckt text. Det blev något av en statushöjning för Inge. Det fanns givetvis ett bibliotek även på Tomteboda. Inge, som såg att läsa svartskrift började läsa högt för sina blinda kamrater. Detta uppskattades tydligen, till och med så mycket att de berättade om det som vuxna. Jag har träffat några av dem. Ett exempel på detta är en händelse som skedde när vi flyttat till Borås på 1990-talet. Stadens store son, jazzpianisten Åke Johansson, spelade på en jazzklubb och vi var förstås där. I pausen gick Inge fram och pratade med Åke, som genast kände igen honom och glatt berättade om hur roligt det var, när Inge läste högt ur Bigglesböckerna. Då hade Inge manifesterat sin roll som läsande människa.

När vi träffades 1963 på Viskadalens folkhögskola var han en beläst man med ett eget litet bibliotek i sin lilla vindslya på Majorsgatan i Stockholm, som var hans permanenta bostad då. Han  prenumererade  på tidningen Lyrikvännen, vilket imponerade på mig. Vem blir inte attraherad av en kille som älskar lyrik!? När vi så småningom skulle sätta bo, blev de två Lindqvisthyllorna den första gemensamma möbel vi köpte. Det blev fler med åren. Nu håller vi på att göra oss av med böcker, men det går långsamt. Problemet är att vi inte kan  låta bli att köpa nya, åtminstone som julklappar. Men bokhyllorna tar för mycket plats, det är bara att konstatera. Hur mycket "läsande människa" en än är.


Inga kommentarer: