tisdag 16 januari 2018

Amerikadrömmen


Vilken fin kvinnobild jag hittade ibland de gamla fotografierna, som finns kvar i morfars och mormors chiffonjé! Den, som jag fick överta när mamma hade gått bort. Chiffonjén är en riktig guldgruva och inspiration till fantasier om de människor som ställt upp sig för en fotograf!

En bild kan säga så mycket. Både om människor, samhälle, historia, platser.... Jag ska försöka spåna lite om den här bilden, jag vet en del och jag gissar resten.

Jag vet att bilden är tagen vid Kinna järnvägsstation. Jag tror att året kan vara 1919. Första världskriget är slut. Det har blivit lättare att ta sig över haven till Amerika. Och det är det som den här bilden handlar om.

Kvinnan i mitten med blombuketten heter Stina. Vad hon hade för efternamn vet jag inte. Sedermera skulle hon gifta sig och få efternamnet Blomkvist. Stina ska resa till Amerika. Hennes syster Tora reste också dit, men jag vet inte vilken av systrarna som reste först.

Kvinnan till vänster om Stina är min mormor Selma All. (Jag har skrivit om henne i ett par inlägg under etikett "Urmödrarna"). Selma var god vän till Stina och Selmas man, min morfar Edvin har varit någon slags god man för Stina och Tora. Den lilla flickan är Selmas äldsta barn, min moster Ella. Hon var född 1915 och det är det som gör att jag tror att bilden är tagen senast 1919. Ella kan väl inte vara mer än högst fyra år? Min mamma, Dagmar, var född i april 1920 och min fantasi får mig att tro att det verkar som om Selma har en liten utbuktning på magen.

Vem kvinnan till höger om Stina är, vet jag inte. Jag tycker att hon är lite lik Selmas svägerska, Edvins syster Agda, men det kan röra sig om någon annan.

Och alla de andra kvinnorna då? Jag tror att det är arbetskamrater till Stina. Hon arbetade som så många andra på Häggådalens textilfabrik, som låg (ligger) nära stationen. De har gått från jobbet för att ta farväl av Stina.

Vad var det som gjorde att Stina åkte till Amerika? Om det kan jag bara spekulera. Det var många under de här åren som sökte lyckan västerut. Ensamma kvinnor kunde bli t.ex hembiträden, men också fabriksarbetare och affärsbiträden t.ex. Jag har börjat läsa Ola Larsmos bok om svenskarna, som reste till det förlovade landet under den här tiden. Tyvärr har jag bara hunnit med de första kapitlen och glömt boken ute i stugan, så jag kan inte referera till den ännu. Jag har i alla fall förstått att alla emigranter inte hade det så lätt. Jag vet att Stina och Tora inte reste så långt från New York. Jag vet också att det gick bra för dem. De träffade båda svenska män. Stinas man hette Sven Blomqvist och kom från Boxholm i Östergötland. De bosatte sig i staden New Haven och fick en dotter, Florence. Det finns bilder på hela familjen, som hälsade på mina morföräldrar någon gång på 30-talet. Sven Blomkvist kom också till oss, när jag var i småskoleåldern. Han hade med sig fina pappersdockor som present till oss barn. Julkort skickades i alla år. Den sista kontakten hade min mamma så sent som på slutet av 1990-talet. Det var en av Toras döttrar som skrev till mamma och jag fick hjälpa henne att läsa brevet, för mamma klarade inte alla de inblandade engelska orden.

Så var det med den bilden.





Inga kommentarer: