.... maken och jag. Vi tillbringar kvällen i stan eftersom vi har tvättstugan i morgon. Då pratar vi om vår plats på jorden, Västra Sävshults strand 1. Detta är den fastighet vi nu haft längst av de kåkar vi ägt. När en av oss går bort - hur blir det då? Ingenting man vill tänka på, men verkligheten tränger sig på. "Jag skulle inte fixa det själv" säger maken. "Inte jag heller" säger jag.
Ett bra exempel på detta är vårt nya stenparti. I våras bestämde sig maken för att ta itu med en slänt nedanför stugan, där det börjat breda ut sig lite för mycket av nässlor och andra otrevligheter. Jag hade pratat om detta i ett par år, men visste att jag inte skulle orka ta i tu med att gräva upp slänten med så mycket sten och djupt rotade ovälkomna växter. Händige herrn däremot gillar att möta utmaningar i form av stenbumlingar. Visserligen får han ont i ryggen efteråt, men detta är ju bara en bekräftelse på att han fortfarande orkar med hårt fysiskt arbete.
Så i början av maj var marken färdigberedd, ogräset borta, stenarna på plats igen och ny matjord välkomnade nya vackra växter. Då är det dags för mig. Mitt jobb är väldigt trevligt. Först en tur till plantskolan och välja växter, sedan hem och plantera. Det skulle maken aldrig fixa. Ja, han kan förstås hjälpa till att plantera om jag visar var han ska stoppa ner plantorna. Men något stenparti hade det inte blivit om vi inte hjälpts åt.
I september är det femton år sedan vi köpte vårt lilla paradis. Det har varit olika projekt att göra stället trivsammare i stort sett varje år. Och visst har vi lagt ner en del pengar på det. Men vi har ju också njutit frukterna av allt jobb. Arbete i sig ger ju också tillfredsställelse och känslan av det gemensamma är väl det viktigaste av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar