lördag 18 juni 2011

Att brodera en tavla



Hemkommen efter resan går jag runt i stugan och trädgården och kollar in mina blommor. Det är nästan det första jag gör, när jag kommer hit ut. Nu hade vi varit borta i tio dagar under den mest intensiva växtperioden och det hade förändrats en hel del till det mer prunkande och lummiga.

Men jag har också några blommor, som aldrig förändras. Det är de som hänger på väggarna. På stugväggen vid altanen har jag ett par sådana rariteter. Det är två små tavlor, som min mamma broderade till sitt och pappas första hem, en enrumslägenhet på övervåningen i morfars och mormors hus, med järnspis och kakelugn. Badrummet var en lavoar med handfat och kanna, som stod i en liten förbindelsegång mellan köket och rummet. De bodde där från 1939, när de gifte sig till 1947 när de hade byggt ett eget hus. Då var jag fem år och jag minns mycket väl hur det såg ut i den lilla lägenheten, som vi flyttade från.

De båda tavlorna har alltså funnits i mitt hem så länge jag minns. När mamma gått bort i november 2001, tog jag hand om tavlorna. Inte för att de var speciellt snygga. Men för att jag tänker på min mamma. Hon var bara nitton år när hon gifte sig. Innan dess hade hon arbetat på syateljé på Kinna Damekipering. Hon hade lärt upp sig till en riktig finsömmerska. Mamma Dagmar gick ut folkskolan med bara stora och små a:n i betyget. Lärarinnan ville att hon skulle fortsätta i realskolan. Men Dagmar ville inte. "Det var ju bara 'fina' barn som gick där". Så hon började som lärling och blev en mycket duktig sömmerska. Hon broderade tavlorna innan hon gifte sig. En tonåring, som hade träffat en åtta år äldre man. En man som hon skulle leva med i många år och som hon, som jag tror och vet, var mycket lycklig med. För mig är tavlorna en symbol. En symbol för en ung flickas drömmar om ett lyckligt liv.



Så småningom lärde jag mig själv att brodera på stramalj. Gissa vem som lärde mig det! På altanen finns ett rosenbroderi, som jag gjorde många år senare. Jag tänker med tacksamhet på min mamma Dagmar för att hon gav mig möjlighet att upptäcka glädjen i att skapa med mina händer. Genom alla år med intellektuell yrkesverksamhet har jag alltid funnit ro och tillfredsställelse genom handarbete och annat skapande. Tack lilla mamma i din handahimmel!

2 kommentarer:

Långa Skuggan sa...

Ja, visst kommer det en tår i ögonvrån. Men jag tycker att hon är med oss i det mesta vi gör. Särskilt på Stenbäcken. Där är det så påtagligt. Kram på dig syrran! Vi ses snart!

Skogsviola sa...

Det gör vi!