Familje- och föreningsliv

Det här är det första familjefotot, taget i ateljé, som finns på min familj. Det var långt innan familjen blev fulltalig, vår lillebror kom först tolv år senare. Året är 1945, fredsåret. Jag skulle tro att kortet är taget ungefär vid den här tiden, på våren. Pappa blev hemförlovad från beredskapen redan 1943, han hade varit bland de första som ryckte ut 1939. Här ska han fylla trettiotre senare på året. Han var redan tunnhårig, jag minns inte honom på något annat sätt.

Mamma är tjugofem. Hennes hår är fortfarande svart. Det behöll den färgen tills hon kom en bit över trettio. Sedan grånade det rätt fort, som det ofta gör på svarthåriga personer. Hon har en fin klänning med små stråveck i halsen. Klänningen har hon sytt själv, som alla andra kläder i familjen utom pappas. Mamma hade varit elev och lärt sig till atljésömmerska på Kinna Damekipering. När hon gifte sig vid nitton års ålder började hon sy kläder åt folk hemma i den lilla enrummaren. Vi hade alltid väldigt fina klänningar, som ingen annan hade.

Jag tror att hon tyckte det var roligt att sy fina klänningar till sina små flickor. Storasyster Vendla tre år, har fått en klänning med smock och små puffärmar. Det framgår inte av bilden vilken färg klänningen har, men jag är ganska säker på att den är ljusblå. Säkert är också det fina hårbandet blått. Min lillasyster, omkring halvåret gammal, har en liten rosa klänning med korstygnsbroderi. Genom hela vår barndom och ungdom hade vi kläder i de färgerna, blonda storasyster i blått, mörka och brunögda lilla syster i rött eller rosa. Nu, när vi är pensionärer har vi nästan bytt, jag klär mig numera ofta i rött och min syster i blått, kan man tänka sig!

Pappa har inga märkvärdiga kläder och han var inte särskilt intresserad av vad han satte på sig. Det var mamma som fick sköta den saken. Men det är en detalj i hans kostymering, som fick mig att gå igång med det här inlägget och som är anledning till titeln. Han har ett litet märke på kavajslaget. Pappa hade alltid ett märke på sina snyggkläder. Det kunde variera vilket märke det var efter olika tillfällen. Första maj var ju givet, SAP och årets 1:a majmärke, Unga Örnar hade också märken, men de satt väl mest på den skjorta vi hade i Uö på den tiden. Det märke som jag tror han bar oftast, och som nog sitter på kavajslaget på fotot är IOGT-märket. På västen till sin folkdräkt bar pappa märket, en eklövskrans, som symboliserade Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.

Mina föräldrar var alltså riktiga föreningsmänniskor, särskilt pappa. Utöver alla ideella organisationer var han också engagerad i kommunpolitiken, var bl.a. ordförande i skolstyrelsen under ganska många år. Och facket förstås. Det som tog mest tid under vår barndom var nog Unga Örnar. Men den organisation som från början låg båda mina föräldrar närmast hjärtat, var nog trots allt IOGT. Det var där de träffats en gång och det var där de ägnat sig åt en massa roliga sysselsättningar, spelat amatörteater, dansat folkdans, gått i studiecirklar, sjungit (i alla fall mamma) och det var i IOGT de hade sina ungdomsvänner. Pappa hade dessutom varit en aktiv idrottare, brottare i mellanvikt, representerade från början Skene AIF (Arbetarnas idrottsförening), senare Kinna AK. Och mamma sjöng i kör i alla år.

Jag funderar numera ganska ofta på vad all denna aktivitet hos mina föräldrar betytt för mig och mina syskon. I allt väsentligt tror jag att det har gjort oss gott. Vi fick ju vara med på allt de gjorde. Inte alltid så kul att sitta med på mötesförhandlingar, men efteråt var det ofta trevligt och det fanns fler barn med, även på logemötena. Som vuxen har jag inte alls engagerat mig i så hög grad, men visst har jag också varit aktiv på olika sätt. Delvis beror mitt bristande engagemang på, att jag flyttat flera gånger och ganska långt från min hembygd. Min syster, som bott kvar i hemtrakten har förvaltat "föreningsarvet" betydligt bättre än jag.

Det blev ett långt inlägg, men - varav hjärtat är fullt...