Fredagslyrik med älskade Tage

Fredagslyriken är igång igen. En efterlängtad tilldragelse. Gullvi Joans håller i det hela som vanligt. Igår hade hon med sig Lennart Eriksson, skådespelare i Borås Stadsteaters fasta ensemble och diktaren för dagen var den mångsidige, älskade och saknade Tage Danielsson.

När jag kom hem var jag tvungen att gå till bokhyllan och se vad som fanns av Tages produktion. Jag hittade tre stycken nämligen Sagor för barn över 18 år, Tage Danielssons Postilla, och det lilla tunna häftet i fickdagboksform, En soffliggares dagbok.

Den senare kom ut inför valet 1968 och är en helt genial liten pamflett i humorform som visar på vikten att faktiskt gå till valurnan och avge sin röst, trots att utgångspunkten är den här:

Min kropp från soffans lock kan ingen skilja.
För mig är politik att inte vilja.
Min själ har jag min själ ej lust att sälja.
För mig är politik att inte välja.
Min sköna tupplur kan väl ingen klandra.
Jag slumrar till och litar på dom andra.
Som röstar väl på nån, i allsin dar,
som styr så att jag får ha soffan kvar?

Efter att ha tänkt efter i två veckor kommer Tage så fram till följande:

I dag ligger jag på soffan och tänker att jag ska nog ändå resa på mej och gå och rösta.
Det känns rentav som en bjudande plikt, faktiskt.
Inte visste jag att jag var så politiskt engagerad förrän jag tänkte efter.
Jag tror jag går nu meddetsamma. Så hinner jag hem till "Det ska vi fira".
Om ni undrar vilket parti jag tänker rösta på så vill jag påpeka att det är hemligt, enligt lag.

Baksidan på En soffliggares dagbok ser ut så här:

Som alla vet, gick Tage Danielsson ur tiden alldeles för tidigt. Men genom sitt livsverk är han ändå levande för oss. Han var en stor humanist, som ständigt visade oss på de stora moraliska frågorna, fred, solidaritet, värnandet om natur och miljö, medmänsklighet.

Igår, på Borås Stadsteaters lilla scen, avslutade Gullvi Joans med att läsa Tages dikt "Avsked"

Du som förhäxats av min ordmagi,
som fått din världsbild skakad ifrån grunden,
du som ryckts med av språkets melodi,
betagen, glömsk av allt, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden
av skönhet, av fonetisk harmoni!
Om några ögonblick är allt förbi.
Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni
för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.
Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt som jag rör vid blir till poesi.
Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Det är som när ett bakben lyfts av hunden.