Jag scannade ett par bilder ur min barndoms fotoalbum. Jag fick det albumet när jag var ganska liten, jag minns inte annat än att jag haft detta i min ägo. De första bilderna i albumet har uppenbarligen mamma klistrat in. Senare har jag själv satt in bilderna och skrivit undertexter.
De här bilderna har jag alltså sett och förhållit mig till så länge jag minns. De är tagna i trädgården vid mitt första barndomshem. Morfar och mormor hade byggt huset i början av 1920-talet. Det var två rum och kök på nedervåningen och ett rum och kök på andra våning. Den senare hade bebotts av min mormorsmor och mormors syster. När mamma och pappa gifte sig, fick de ta över den lilla ettan. Jag minns faktiskt hur det såg ut uppe hos oss. Det finns inga fotografier därifrån, så det handlar om mina egna minnen.
Från det här huset och trädgården har jag alltså mina allra första minnen. De som jag alltid återkommer till, där samtal om ämnet kommer upp i olika sammanhang. Ett par av dem kan jag datera. Det första jag minns säkert. Det var när jag fick min lillasyster i oktober 1944 och jag var två och ett halvt år. Det är ögonblicksbilder. Först innan mamma och lillasyster hade kommit hem, "hjälpte" jag pappa att bädda i barnvagnen. Nästa bild som finns på min näthinna, är när mamma kommit hem med ett bylte i famn. Hon sätter sig vid köksbordet vid fönstret och börjar veckla upp filtarna. Det känns som om det tog en evighet. Hur bebisen såg ut minns jag inte, bara känslan.
Det andra daterade minnet kommer ett år senare, sensommaren 1945. Det hade varit storm på natten och på morgonen gick familjen ut för att inspektera förödelsen. Ett stort päronträd hade blåst ner. Vi stod där och tittade och min mormor utbrast: "Det är den där 'uschle' atombomben." Jag minns inte att någon förklarade för mig vad det handlade om. Bara känslan av att atombomben var något hemskt och farligt, som kunde fälla ett stort träd.
Författaren Torgny Lindgren skrev för några år sedan en bok med titeln "Minnen". Den gick som radioföljetong med författarens egen uppläsning. Jag följde den och det var en sann njutning till läsupplevelse. Torgny Lindgren menar att vi har egentligen inga minnen. Det vi kallar minnen är påhitt, fantasier, efterkonstruktioner eller vad du vill. Det är en villfarelse att vi tror vi minns. Efter denna slutsats skriver han dock en roman utgående från sina "minnen"!
Men med fotografiernas hjälp, kan man väl få ägna sig åt att minnas. De här bilderna, som föreställer episoder från trädgården, mina unga morföräldrar - de är ännu inte fyllda 50 år - med sina två första barnbarn på arm och i knä, från 1943 och saftkalas i samma trädgård med min syster och mig med vår kusin och en lekkamrat, troligen 1946. Jag minns förstås inte själva händelsen, men bilden ger mig förnimmelser av sommar, dofter, och den härliga känslan att sitta på en filt i gröngräset och festa på saft och bullar.
När jag var fem år byggde pappa och mamma eget hus. Det var också en tvåvåningsvilla med två lägenheter och morfar och mormor följde med oss och överlät huset på 2:a Hedåkersgatan i Kinna till min moster och morbror.
Minnen, fantasier - de hänger ihop som ler och långhalm. Och att bilder kan väcka känslor har jag fått bekräftelse på i rikligt mått de senaste dagarna. Jag är med i en öppen FaceBook-grupp som heter "Du är från Mark om du känner igen...." Och folk känner igen. Jag tror inte jag någonsin har fått så mycken gillanden och kommentarer tidigare. Det är för mig både kända och okända människor som reagerat med minnen och associerat vidare till egna upplevelser. Det var just den här reaktionen som inspirerade mig att skriva detta inlägg. Och så Torgny Lindgren förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar