Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.
Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/
Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar