Minnet av en tid som flytt

Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken "Älskade Tage". Det handlade om Tage Danielsson. Nu skulle jag kunnat använda samma rubrik än en gång, men nu gäller det en annan Tage med efternamnet Erlander. Men Danielsson är med på ett hörn även här.

Igår ägnade jag en timme åt att titta på SVT:s Minnenas television. Det visade sig bli en riktig högtidsstund. Programmet var inspelat 1967 och ingick i en serie, där dåvarande partiledare i riksdagen intervjuades av Pekka Langer. Det handlade om ett rent underhållningsprogram, utan politiska inslag och där partiledarna själva fick önska sig medverkande artister.

Jag kommer inte ihåg någonting av den här programserien, förmodligen såg jag den aldrig när den sändes. Det blev som att försätta sig tillbaka till en tid, som är lätt att idyllisera för mig och förmodligen en hel del andra 40-talister. Men det handlar faktiskt om att vi fick uppleva en närhet till de ledande politikerna, som vi nog aldrig kommer tillbaka till, trots att de exploateras i media numera på ett helt annat sätt än förr. Tage Erlander ansågs ha problem, när TV introducerades. Han ansågs inte TV-mässig. Jag minns hur det diskuterades att man borde stajla Tage, precis som man gjorde med ledaren för högerpartiet, Yngve Holmberg. Han var yngre och ansågs se bra ut och anlade en look som skulle påminna om president Kennedy! Det gick inte att stajla Tage, men det var han, som gick hem i stugorna.

Det blev allt lite politik i det här programmet också. Den förste artist som dök upp på Harpsund, var sagde Tage Danielsson. Han framförde en monolog ur den då pågående föreställningen som Svenska Ord hade satt upp. Kommunvalet 1966 hade varit en tillbakagång för socialdemokraterna. Hade det handlat om riksdagsval, hade man riskerat att förlora regeringsmakten. Tage D:s monolog var en satir över de flyktiga väljare, som vänder kappan efter vinden. Den är fantastiskt skickligt gjord, (går kanske att leta upp på nätet någonstans, jag har inte haft tid att leta).

Programmet, som alltså spelades in på Harpsund, varvades med artister som Monica Nielsen, Carl-Anton och Gals and Pals och dokumentära inslag från många tillfällen, när all världens dignitärer besökte Tage och fick ro i den berömda ekan. Liksom också Yngve Gamlin, som dök upp som republiken Jämtlands president. Han flögs in med helikopter, som det anstår en riktig statsman.

Bilden av Tage, när han gick omkring i Harpsunds trädgård i sina lite för korta byxor och med uppkavlade skjortärmar, ger intryck av en lugn, avspänd och trygg person. Men vi vet att "vår längste statsminister" också var en orolig man, tyngd av allvaret i sin uppgift. Många stora frågor avhandlades och ledde till strid och politiska konflikter under hans tid. Hans utnämning efter Per Albins död, var också starkt ifrågasatt även inom hans eget parti. Men Tage vann i längden och fick folkets förtroende i sitt sista val som statsminister 1968, då socialdemokraterna nådde sin största valframgång någonsin.

Det som gjorde störst intryck på mig i programmet igår, var nog ändå slutet. Tage förde ett samtal med ytterligare en Tage, nämligen författaren Tage Aurell, som också var värmlänning. Samtalet handlade om värmländska författare och de började med Fröding. Aurell berättade historien om dikten "Det var dans bort i vägen...". Där talas om "Bolla, den präktiga Takeneflickan". Bolla fanns på riktigt och var piga i en prästfamilj, som en sommar gästades av den unge Gustaf Fröding. Aurell hade träffat henne och hon hade berättat om dansen, som skildras i dikten. Fröding hade inte dansat. Han hade stått för sig själv och nästan bortvänd från dansbanan, till synes helt ointresserad av vad som försiggick. Och Bolla hade senare förundrat sig över hur Fröding ändå kunde skildra vad som hänt in i minsta detalj.

Tage Erlander tog detta till sig. Han tyckte att politiker borde använda sig av poeterna och deras iakttagelseförmåga, när man formade sin politik. "Vi är då angelägna om att förbättra samhället och göra det bra för människor, men vi rusar iväg med våra idéer, allt för snabbt. Vi skulle ta vara på och lyssna till poeter som står lite vid sidan om och gör sina iakttagelser av samhället."

Tage Erlander var en bildad man. Han hade kulturella intressen, var akademiskt skolad och en mycket mångsidig person. Tänk om man fick höra dagens politiker, inte minst nuvarande statsminister hänvisa till poeter eller andra kulturpersonligheter, när man formar sin politik. Men det lär väl inte hända, i alla fall inte med nuvarande regering, som verkar leva i total kulturskymning.

Och jag längtar efter en ny Tage....