Studenten

Året är 1962. Jag har tagit studenten. Och inte bara jag. Det tog fyra dagar att examinera den stora kull som sprang ut från Högre Allamänna Läroverket i Borås den våren. Min klass gick ut andra dagen. Det var den 17 april. Ovanligt varmt och skönt, jag minns att pappa hämtade mig med lånad bil med små björkar med späda löv fästade på grillen.

Det var examen enligt den gamla ordningen. Först skriftlig tentamen tidigare under våren och sedan muntlig med censorer och allt. Det var nervöst. Särskilt muntan. Vi hade fått reda på ämnena i förväg. Jag skulle upp i fyra ämnen, biologi, geografi, matte och engelska. Helst hade jag velat komma upp i mina bästa ämnen, historia med samhällskunskap och svenska språket och litteraturen. Matte var svårast, men som tur hade vi snälle adjunkten Hedling, som förberett oss på varsin fråga i alla tänkbara matteämnen.

Det var en spänning, men det var inte så många som körde då. De som låg illa till varnades för att gå upp i muntan om de var osäkra. Så vi kunde springa ut till väntande släkt och vänner och sjunga studentsången fram på eftermiddagen. Visst var det roligt att ha varit med om detta, men jag tyckte ändå att det var bra att systemet avskaffades. Det var trots allt en väldig anspänning.

Jag var den första i min närmaste släkt som tog studenten. Vi var inte så många arbetarbarn på gymnasiet över huvud taget. Men jag kände mig aldrig utanför. Jag gick i en klass, som inte var så snobbig, som en del andra kunde vara. Kanske för att jag gick allmän linje. Vi hade ganska många fester hemma hos varandra och alla var med. Redan ett år efter studenten träffades vi och sedan har vi setts vart femte år. Jag vet inte hur pass vanligt detta är, men jag tror att det inte händer alltför ofta.

På bilden nedan sitter och står vi allihop. Det är året innan vi tog studenten. Vi gick i andra ring. Jag sitter längst ut till vänster med händerna sedesamt i knät. Det är så länge sen. Det syns inte minst på kläderna. Ingen av oss tjejer har långbyxor. Vilka tonåringar klär sig så nu för tiden. Kjol och prydliga blusar. Och killarna sen! Nästan alla har kavaj och flera har till och med slips.



Nu har det gått femtio år. På lördag träffas vi igen. Inte alla som är med på bilden, men tjugo stycken numera 70-åriga skolkamrater har anmält sig, det är bra så. Och jag ser mycket fram emot att få träffa alla igen.