Inge på skidor

En Rapsodi om skidåkningsattiraljer

Efter mitt förra inlägg om Vasaloppets glädje och vedermödor, hittade vi fler bilder om skidornas hjältar. Det gick inte annat när vi varit så upptagna av vintersporterna i olika skidformer. Vi har pratat mycket om hur skidåkningen utvecklats genom  åren.

Våra första skidor fick min syster och jag i julklapp när vi var så där sex och åtta år. Det var snö det året. Men debuten var inte så lyckad. Det finns ett gammalt foto någonstans med två trumpna nersnöade små tjejer.

Men det skulle bli bättre. Vi åkte mycket skidor på 50-talet. Det var längdskidor förstås. Något lyxigare i form av slalomutrustning, fanns inte ens i tanken. Men vi åkte utför ändå. Det var ganska kuperad terräng i min barndoms nejder. En kunde ta på sina träskidor uppe vid Bosgården och dra på farten nerför backen ända ner till Viskan.

--------------------------------

Så långt hann jag skriva för ett par veckor sedan, innan det blev stopp i inspirationen. Varför vet jag inte. men nu gör jag ett nytt försök.

Hur vi kom att prata om skidutrustning handlade väl om att vi var nära efter Vasaloppet. Vi, det är i det här sammanhanget  utöver mig och maken, äldste sonen Daniel och äldste sonsonen Kalle. Det blev en serie nostalgi. Maken, som är född i norra Norrlands inland, har naturligtvis skidmedvetande. Skidor var ju nästan en livsnödvändighet.

Som vuxen åkte jag inte så mycket skidor till att börja med. Jag minns inte när jag tog fatt i denna härliga verksamhet igen. men jag träffade en man  med ursprung från Gällivare, (visserligen inte boende där, när vi sprang på varandra på Viskadalens Folkhögskola). Och det var en lyckträff. Vi förlovade och gifte oss och efter ett år så flyttade vi till Norrbotten, först i Luleå och sedan Boden. Och då tog det fart med skidåkningen.

I Boden var det lätt att komma ut i skidspåren. Där fanns både slalombacke och längdspår.Vi skaffade oss både skidor och skor och någon slags byxor, långbyxor till att börja med. Och så anorak förstås. De första skidorna vi köpte tillsammans var ett slags turskidor som vi inhandlade för att kunna åka till Jämtland, där en kunde skida på fjälltur. De var ganska bastanta. rödfärgade och kabelbindning. Ja, skidorna alltså!

Skidåkning i Boden blev vår fritidssysselsättning på vintrarna. Vi skaffade ganska snart riktiga löparskidor. Det fanns många  märken att välja på. Flera kända skidåkare hade sina egna märken. Det var smalare träskidor och tåbindning, populärt kallad  "råttefällebindning". Jag vill minnas att mitt märke var Edsbyn.

----------------------

Det har gått ytterligare ett par veckor innan jag tagit upp det här blogginlägget igen. Nu är det ju full vår. Inga inspirerande skidtävlingar längre, men skam den som ger sig. Jag fortsätter i alla fall. Inte för att det är något för en publik, men kanske för mig själv, när jag blir ännu mer glömsk än jag är idag.

Vi diskuterade huruvida vi hade specialsydda skiddräkter redan i Boden. Jag  hade för mig att maken hade sådan klädsel redan när han åkte Vasaloppet, men där fick jag ge mig. Det finns en bild på honom och hans ledsagare i en gammal årsberättelse Och där hade de båda långa byxor och jackor. som såg ut som något slags träningsoveraller. Men jag hittade ett annat foto. Det är bilden som jag har lagt  in överst. Här har han fått tag i riktiga knickers. bilden är tagen vid en skidtävling för synskadade någonstans i Jämtland. Men skidorna var fortfarande av trä.

Efter fyra år i Boden och med två små pojkar, flyttade vi till Kalmar av alla ställen. Vi trodde väl inte att det skulle bli så mycket skidåkning i den staden, men faktum är att vi åkte ganska mycket skidor i och utanför den staden. Vi flyttade dit i november 1969, och då fanns det redan snö, som låg kvar ända in i mars. Det fanns snöfria vintrar också förstås, men ändå såpass mycket att vi skaffade oss riktig utrustning, både vad det gäller skidor och klädsel.

Till att börja med var det fortfarande träskidor. Jag minns att småpojkarna bl.a. åkte Barnens Vasalopp ute på Stensö i Kalmar. Den som först skaffade sig plastskidor var far i huset. Pojkarna kom snabbt efter. Jag fortsatte att staka på med mina gamla träskidor och blev ohjälpligt efter. I Kalmar skaffade vi också skidkläder. De bestod av hela byxor och  överdel med jacka till. Byxorna slutade vid knäna. så en fick ha långa strumpor till .Nya skor blev det väl också, som kunde bytas allt eftersom pojkarna växte.

Till slut fick jag också ett par plastskidor. Åh, vilken skillnad. Nu kunde jag hålla jämn takt åtminstone med pojkarna. Och vi åkte faktiskt lagåkning över ett eller ett halvt dygn. Så jag har också något diplom i mina gömmor.

Det blev ytterligare en flytt medan barnen var hemma. I Kalmar hade vi begåvats med ett tredje barn, Sara. Hon började skolan när vi flyttade till Holsbybrunn utanför Vetlanda, där både maken och jag fick jobb på Ädelfors Folkhögskola. Pojkarna gick nu i högstadiet. I Holsby fanns det fint längdspår med både uppförs- och nerförsbackar. Och mer därtill, det fanns en riktig slalombacke med lift och allt inom räckhåll. På Höglandet fanns det också snö, betydligt mer än i Kalmar. Och Sara hängde med i svängarna, även om hon inte alltid var så entusiastisk.

Ungefär samtidigt som alla barnen var utflugna flyttade vi till Borås och Fristad där vi fick nya jobb på ytterligare en folkhögskola. Till att börja med bodde vi på skolan och hade nära till ett elljusspår. Men det blev inte så mycket skidåkning där. Lite kuriosa fick vi dock med oss. Första vintern hade man beslutat sig för att årets SM i längdskidåkning skulle förläggas till Borås. Det fanns - och finns - en fin skidanläggning i Borås. En entusiastisk kollega engagerade sig intensivt i förberedelserna till detta SM. Bland annat sålde han jättefina stickade mössor med invävd text - SM i Borås 1993. Tror någon att det blev snö det året. Nej då, Borås - Sveriges  regnrikaste stad, fick finna  sig i att flytta SM till Sundsvall. Men en mössa finns kvar som minne.

Numera är det slut med skidåkning för makens och min del. För några år sedan överlämnade vi våra skidor till ätteläggen. Jag fick bara ett par plastskidor, ett par blå Fisher. Men en period hade jag i alla fall de finaste skidorna i familjen.

Nu har jag äntligen nått slutet på det här blogginlägget. Den begynnande våren med värme och solsken, har backat ett slag med minusgrader och kallblåst. Men vem bryr sig? Något långvarigt snöfall lär det inte bli. Och jag har inte längre några skidor, blåa Fisher!

Sagan om en ljusstake 

För några veckor sedan lade jag ut en bild på Facebook  så där i all hast, och en av mina fb-vänner  svarade och undrade var jag hade fått tag i ljusstaken.  Jag fick grunna lite innan jag visste hur jag skulle svara, och det blev en tankebana som sträckte sig långt tillbaka innan jag föddes.

Ljusstaken väcker minnen. Jag associerar först och främst till min mormor, Selma Teresia All, född Gren. Jag har skrivit flera inlägg om henne tidigare i bloggen. Min mormor var en komplicerad kvinna, mycket motsägelsefull, begåvad och duktig med allehanda hantverk inom textil, sy, sticka brodera, väva.

Men hon hade en annan sida också. Hon var "nervöser" som en kallade det. Det kom i perioder med ångest och nedstämdhet och sedan kom andra perioder där hon var glad och uppåt. Idag skulle en väl kalla det bipolär sjukdom.

Vi bodde i samma hus ända tills morföräldrarna gick bort, dvs hela min och mina syskons barndom. Det gjorde att vi kom våra morföräldrar nära. vilket var på både gott och ont.

Men ljusstaken då? Det var ju den jag skulle skriva om. Jag började ju med att fundera på stakens ursprung. Den hör till mina bästa minnen. Jag tror att den kom i mormors ägo mycket tidigt. Kanske redan när  de bodde i sin lilla lägenhet i ett hus som ägdes av morfars arbetsgivare, Häggådalens linneväveri, tror jag det hette då.  Om det stämmer kan den var omkring etthundra år. Selma och Edvin gifte sig 1915. De var inte myndiga, dvs bara nitton år och första barnet sparkade i Selmas mage. I början hade de flyttat runt lite innan de tog lägenheten i besittning.Men då tror jag att de kanske hade råd att köpa lite bohag och kanske också skaffat lite att pynta med.  Kanske var den också en gåva. Mormorsmor, Johanna Gren, i Haratången, var inte helt barskrapad, efter vad jag förstått.

Mormor kallade ljusstaken "min dalastake".    Ursprungligen  kanske formen av smidesstaken kommit från Dalarna.? Jag tycker den är vacker. Överst har den tre ljushållare med varsin manschett för att undvika spill. Manschetterna i sin tur kröner den underliggande plattan, som ljusen vilar på. Plattan är försedd med svängda vingar och under varje ljus finns kvadratiska hål. I plattans neder kant finns tre små hål där det hänger små smidda löv. Två svängda ben, som är snodda och bär upp hela staken, stående på en stabil bricka, där de är fastnitade i plattan med små smidda bultar.

Som barn tyckte jag att det nästan var magiskt med Dalastaken,  Det var inte var dag en såg den.   Mormor tog nämligen bara fram den när  det var jul. Och julen var alldeles underbar när jag var barn. Vid hade två granar, Mormors och Morfars och så vår gran i "storarummet" på nedre våningen.Min syster och jag hade ett vindsrum, som pappa ordnat till åt oss, när vi  blev lite större.
Därför kom vi först till Morfar och mormor, när vi rusade ner för den trånga vinden för att tända jul granarna.

Vi tyckte nog att mormors gran var snyggare än våran. Hon hade så fina gamla prydnader. Jag ser den granen framför mig där den står vid balkongdörren och skiner. Och så  Dalastaken. Den var nu framtagen och ståtade på det lilla bordet mitt emot morfars chiffonje. Staken hade nu fått tillägg till manschetterna med rött silkespapper lindat på ljusen. På bordet fans utöver staken också en skål med nötter och russin, stora med kärnorna kvar och inlindade cellofan. Undrar förresten om det finns sådana att köpa nu för tiden. En karamellskål fanns det också. Karameller fanns det alltid hos mormor.

Många år senare, när mormor och morfar var borta, frågade jag mamma om jag inte kunde få staken.
 Det fick jag så gärna. Mamma blev bara glad när en bad om något som vi tyckte om. Jag känner igen mig själv i detta numera när jag  är gammal. Jag ger hjärtans gärna saker, som faller barn och barnbarn i smaken. Men mormors dalastake får nog följa med tills jag lämnar jordelivet.


                                                

Jag har från barndomen varit intresserad om sådant som hänt i gamla tider. En stor inspiratör för mig i det fallet var min morfar Edvin All född 1895. Morfar berättade mycket om hur han hade det som barn och de i släkten som levt före honom. En stor inspirationskälla var också torpet Stenbäcken, som morfar tog över när föräldrarna gått bort. Jag fick tidigt lära mig hur torpet kommit till och vilka som levt där.

Den första som kom att bosätta sig på torpet var en man som hette Lars. Han var son till en kvinna som härskade på gården Ryd och som bl.a. ägde skogen vid Stenbäcken. Lars verkade vara en slarver, som söp och misskötte gården, så han fick lämna gården och och fick ett stycke mark att livnära sig på. Detta hände någon gång i det tidiga 1800-talet.

Det var spännande att höra morfar berätta. Särskilt som det fortfarande finns lämningar efter den första jordkulan med tak över, som blev Lars bostad. Det var fantasieggande att försöka föreställa sig hur ett sådant liv kunde vara. Hur det hade sett ut vid den porlande bäcken, där vi plockade smultron och byggde rännor att leda vattenfall för att ge kottarna, som föreställde båtar, fart nerför det skummande vattnet.

Det blev förstås en riktig stuga. När den byggdes vet jag inte. Jag vet vad de följande männen i släktledet hette och något av vad de sysslade med. Den närmaste sonen att överta torpet hette Kristoffer. Han var far till näste torpare, som hette Lorenz. Om honom vet jag lite mer. Lorenz blev min morfar Edvins morfar. Han var en storvuxen stark karl, som många andra i stenbäckesläkten fortfarande kan visa exempel på.

 Lorenz och hans hustru ( som jag i denna stund inte kommer ihåg namnet på) fick ett enda barn, Anna-Stina. Min mammas farmor. Och nu är vi framme vid personerna på den gamla bilden. Troligen tagen med en lådkamera.

Man får kanske förstora bilden  för att urskilja personerna. Mor Anna-Stina sitter  mitt i bilden. Det syns klart att hon är äldst. Hanna gifte sig med den tolv år yngre Vilhelm Andersson- All. Han var född inte långt från Stenbäcken och var son till Anders All, som väl var något av en diversearbetare. Han hade dock varit knekt några år, därav namnet All, som sedan gått i släkten på min morfars sida.
Vilhelm sitter längst fram på bilden, halvt skymd av min mamma Dagmar. Till höger om Anna-Stina sitter hennes båda söner, delvis skymda av Dagmars storasyster Ella.  Närmast sin mor med hatt på huvudet sitter sonen Edvin, min morfar. Till höger om Ella sitter yngste sonen Axel.

Så är det bara fyra personer till, de båda svägerskorna och de två barnen. Lutad mot Anna-Stina halv ligger Alice, gift med Axel och där, med glasögon är min mormor Selma Teresia, gift med Edvin. Den lilla flickan i mitten är Axels och Alices dotter Eva. Pojken i bakgrunden är Lars, som fick stanna kvar på Stenbäcken hos sina morföräldrar, när hans mor Agda tog med sig sina två yngre söner och flyttade till Malmö.

Alla personerna på den gamla bilden, är nu borta. Men de lever starkt i mitt minne. Jag och mina syskon och kusiner är sjunde generationen. När mina morföräldrar dött delades torpet av de två systrarna Ella och Dagmar. och de delade på torpet och byggde egna stugor. Den gamla stugan revs redan när morfar tog över torpet. Numera ägs vår del av torpet av min syster Gudrun och vår bror Stig och jag har tillgång till det förstås. Och brorsan har redan när han blev myndig, tagit  namnet All. Vi har alla tre både barn och barnbarn, som har fått uppleva livet på  Torpet Stenbäcken i Örby i Marks kommun.

PS. Jag har skrivit ett blogginlägg om Anna-Stina på Stenbäcken under etikett "Urmödrarna".  Jag startade denna etikett med henne. Man får scrolla ganska långt och det finns också ett avsnitt som är blankt, men ge inte upp, Anna-Stina var en stark kvinna.

PPS. Det finns en annan gren i stenbäckehistorien. Anna-Stinas och Vilhelms äldste son, Algot, flyttade till Borås och hans söner tog namnet Stenbäcken som efternamn. Det finns en hel del personer med det namnet i Borås med omnejd. Tyvärr känner jag bara några få av dem. Om någon av dem skulle läsa det här, skulle jag gärna se en kommentar nedan.





.

Tillbaka igen!

Äntligen har jag fått hjälp att få igång min blogg igen! Vi köpte ny dator för snart ett år sedan och då försvann inloggningssidan, som jag inte kunde hitta igen. Och min lust för att kunna leta efter den var inte heller på topp, av olika anledningar, som jag kanske skriver om en annan gång. Nu skriver jag bara lite kort för att visa att jag är  på banan igen.

Någon kanske undrar vad bilden ovan har med detta att göra? Svaret är att utan den lille parveln, som sitter på mitt högra knä, och nu hunnit bli tjugofyra år, hade jag inte fixat den här återkomsten. Men Kalle, som han heter, är en fena på datorer. Nu har han också fixat så att han kan ge mig support via telefon närhelst jag önskar! Vilket generöst erbjudande!

Knytet på mitt vänstra knä är Kalles kusin, Tilda. Jag tror att det är hon som är anledningen till att denna bild togs. Vi har åkt till Småland för att träffa vårt andra barnbarn. Det blev två till och alla fyra är vuxna nu. Och jag är så glad i dem alla fyra!

Vilket jobb!

I samma vecka - ny telefon och ny dator. en blir ju helt förvirrad. Så smidigt och lätt det är nu för tiden! Pyttsan!
Ja, så inledde jag ett inlägg på bloggen för nu ett par månader sedan. Jag har flera gånger ondgjort mig över hur besvärligt det är med de nya apparaterna. varför kunde inte mina gamla trotjänare orka ett tag till!? På mitt sängbord har jag en klockradio. Den har tillhört huset sedan 70-talet. För ett tag sedan trodde jag att klockan hade stannat, men radion går fortfarande som den ska. Nåja, jag har ju klocka i telefonen. Men tänka sig. Häromdagen, när jag kom med dammtrasan och skulle torka lite, nuddade jag vid ratten till tidsinställningen, och tänka sig! Klockan började ticka igen. Går som ett urverk som det ju faktiskt är.

Men mina nya apparater går mer än ett urverk. Dom går alldeles för mycket, på alla håll och kanter! Det är så mycket en ska dra omkring på skärmen. Uppåt och neråt, åt vänster och höger, så jag blir rent yr i huvudet. Mina ungdomar visar mig telefonen och jag fattar, skriver upp en del och tror mig komma ihåg annat. Men tid tar det. Och glömmer gör jag.

--------
Så långt hann jag förra gången. Sedan har det gått några veckor till, denna sega marsmånad. I den gångna helgen stannade vi över i stugan för första gången sedan nyår. Ja, jag är ju inte ensam, de flesta en talar med verkar ha det lika dant.(dvs att vintern varit lång). Men det var en befrielse att känna skogsluften och vi fick ju en fin helg, med sol och promenad på den fortfarande två decimeter tjocka isen.

Fortfarande har jag problem med datorerna. Den nya tillåter mig inte att komma in på min redigeringssida i bloggen. Min gamla är inte synkad med skrivaren, inklusive scannern, så jag kan inte göra blogginlägg med bilder än.

Detta var ett segt inlägg bara för att visa att jag inte har gett upp bloggen. Får väl ta itu med detta inom en inte allt för lång framtid. Men först ska vi ta en tur till Tyskland över nästa helg. Och sen får jag fixa en datorsupport. Lärde mig att man nu kan få "ritbidrag" för detta. Alltid något!

Amerikadrömmen

Vilken fin kvinnobild jag hittade ibland de gamla fotografierna, som finns kvar i morfars och mormors chiffonjé! Den, som jag fick överta när mamma hade gått bort. Chiffonjén är en riktig guldgruva och inspiration till fantasier om de människor som ställt upp sig för en fotograf!

En bild kan säga så mycket. Både om människor, samhälle, historia, platser.... Jag ska försöka spåna lite om den här bilden, jag vet en del och jag gissar resten.

Jag vet att bilden är tagen vid Kinna järnvägsstation. Jag tror att året kan vara 1919. Första världskriget är slut. Det har blivit lättare att ta sig över haven till Amerika. Och det är det som den här bilden handlar om.

Kvinnan i mitten med blombuketten heter Stina. Vad hon hade för efternamn vet jag inte. Sedermera skulle hon gifta sig och få efternamnet Blomkvist. Stina ska resa till Amerika. Hennes syster Tora reste också dit, men jag vet inte vilken av systrarna som reste först.

Kvinnan till vänster om Stina är min mormor Selma All. (Jag har skrivit om henne i ett par inlägg under etikett "Urmödrarna"). Selma var god vän till Stina och Selmas man, min morfar Edvin har varit någon slags god man för Stina och Tora. Den lilla flickan är Selmas äldsta barn, min moster Ella. Hon var född 1915 och det är det som gör att jag tror att bilden är tagen senast 1919. Ella kan väl inte vara mer än högst fyra år? Min mamma, Dagmar, var född i april 1920 och min fantasi får mig att tro att det verkar som om Selma har en liten utbuktning på magen.

Vem kvinnan till höger om Stina är, vet jag inte. Jag tycker att hon är lite lik Selmas svägerska, Edvins syster Agda, men det kan röra sig om någon annan.

Och alla de andra kvinnorna då? Jag tror att det är arbetskamrater till Stina. Hon arbetade som så många andra på Häggådalens textilfabrik, som låg (ligger) nära stationen. De har gått från jobbet för att ta farväl av Stina.

Vad var det som gjorde att Stina åkte till Amerika? Om det kan jag bara spekulera. Det var många under de här åren som sökte lyckan västerut. Ensamma kvinnor kunde bli t.ex hembiträden, men också fabriksarbetare och affärsbiträden t.ex. Jag har börjat läsa Ola Larsmos bok om svenskarna, som reste till det förlovade landet under den här tiden. Tyvärr har jag bara hunnit med de första kapitlen och glömt boken ute i stugan, så jag kan inte referera till den ännu. Jag har i alla fall förstått att alla emigranter inte hade det så lätt. Jag vet att Stina och Tora inte reste så långt från New York. Jag vet också att det gick bra för dem. De träffade båda svenska män. Stinas man hette Sven Blomqvist och kom från Boxholm i Östergötland. De bosatte sig i staden New Haven och fick en dotter, Florence. Det finns bilder på hela familjen, som hälsade på mina morföräldrar någon gång på 30-talet. Sven Blomkvist kom också till oss, när jag var i småskoleåldern. Han hade med sig fina pappersdockor som present till oss barn. Julkort skickades i alla år. Den sista kontakten hade min mamma så sent som på slutet av 1990-talet. Det var en av Toras döttrar som skrev till mamma och jag fick hjälpa henne att läsa brevet, för mamma klarade inte alla de inblandade engelska orden.

Så var det med den bilden.

Den läsande människan

Jag fick en utmaning på Face Book av en kusin till maken.  Hon hade gjort en uppdatering där hon diskuterade hur hennes mamma (makens moster) kunde bli en sådan ivrig läsande människa, trots en mycket torftig uppväxt, när det gäller tillgång till böcker, eller uppmaning att läsa.

Kusinen, Inger, tände en tanke hos mig, när hon sände ut frågan "Hur blev du en läsande människa?" För min egen del var det inte så mycket att orda om. Böcker har varit en naturlig del i mitt hem och uppväxt och jag minns inte själv, när jag faktiskt knäckte koden. Men jag vet att jag kunde läsa när jag var fem år. Då kunde jag läsa riktigt. Men mamma berättade att innan dess hade det hänt att jag suttit i köket hos henne och plötsligt säger: "B, L, Å, det blir blå! När jag började skolan och fick min första läxa, blev det nästan löjligt - vi skulle lära oss att känna igen bokstäverna Mm och Åå. Den första sidan i Läsebok för de små.

Men nu ska jag inte skriva om mig utan om maken, vars barndom var mycket lik hans ovannämnda mosters. Han har gett mig lov att berätta om den bildningsresa han gjort, Så nu skriver jag inte "maken" utan hans namn Inge i fortsättningen.

Inge är född 1935. Han växte upp i ett nybyggarhem i byn Lappeasuando på södra sidan av Kalix älv, som utgöre gräns mellan Gällivare och Kiruna kommuner. Hans första språk blev Meänkieli (tornedalsfinska). När han började skolan kunde han bara två ord på svenska, "jo" och "nä". I skolan fick barnen inte tala sitt modersmål och ännu mindre läsa på meänkieli. Det fanns inga böcker på det språket över huvud taget.

Men barn har ju lätt att ta in nya språk. Det märks ju på dagens flyktingbarn, som lär sig svenska betydligt snabbare än sina föräldrar. Inge och hans kamrater pratade förstås meänkieli hemma och på fritiden. På rasterna i skolan gick lärarna och kollade.

Inge hade ytterligare en hindrande faktor, när han skulle lära sig läsa. Han är från födseln synskadad. Det var omöjligt för honom att kunna läsa det som lärarna skrev på svarta tavlan. Hur han fixade det vet han inte, men han tror att han kunde läsa någorlunda utan att staka sig när han slutade första skolåret.

Om han sedan förstod allt vad han läste är en annan sak. Han erinrar sig ett minne från första terminen. Det var jullov och han hade sett ett julpapper med en text: "God Helg". Vad "god" betydde hade han hunnit lära sig, men vad betydde "helg"?

Som Inge minns det, fanns det bara tre böcker i hemmet. Först var det Postillan. Den förvarades i lagården för att skydda djuren mot sjukdom. Den andra boken var första bandet av Nordisk Familjebok. Hur den kommit till gården vet han inte, men troligen var det något slags reklam, för att göra folk intresserade att köpa alla banden. Den tredje var Åhlén och Holms postorderkatalog. Troligen fanns också tidning i hemmet från krigstiden. Det var troligen Norrländska Socialdemokraten. Senare prenumererade den tio år äldre brodern Östen på Norrskensflamman.

Det fanns ett litet skolbibliotek i skolan i Puoltikasvaara. Med riktiga böcker, lämpade för barn, och ungdomar. Och så var det ju de vanliga skolböckerna förstås. Historia var det mest intressanta, och det har förblivit ett stort intresseområde, men även geografi och naturlära var intressant.

När Inge var tolv år fick han genom en ny lärares försorg erbjudande att få börja på Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Det var en nyexaminerad lärare och han var den förste som fört saken på tal. Inge fick själv välja om han skulle åka eller inte. Och han valde att anta anbudet. Fram till den händelsen hade han inte varit långt borta från hembyarna. In till Gällivare hade han inte varit så många gånger. Nu fick han först åka med sin mor till Boden för att genom gå en synundersökning och sedan blev det att ge sig iväg till Stockholm. Om detta finns det mycket att berätta. Med hans tillåtelse kanske det blir en berättelse så småningom. Men helst vill jag att han skriver själv.

På Tomteboda fick han lära sig ytterligare ett skrivet språk - nämligen punktskrift. Alla fick lära sig detta, även om en såg tillräckligt för att (åtminstone med hjälpmedel) kunna läsa tryckt text. Det blev något av en statushöjning för Inge. Det fanns givetvis ett bibliotek även på Tomteboda. Inge, som såg att läsa svartskrift började läsa högt för sina blinda kamrater. Detta uppskattades tydligen, till och med så mycket att de berättade om det som vuxna. Jag har träffat några av dem. Ett exempel på detta är en händelse som skedde när vi flyttat till Borås på 1990-talet. Stadens store son, jazzpianisten Åke Johansson, spelade på en jazzklubb och vi var förstås där. I pausen gick Inge fram och pratade med Åke, som genast kände igen honom och glatt berättade om hur roligt det var, när Inge läste högt ur Bigglesböckerna. Då hade Inge manifesterat sin roll som läsande människa.

När vi träffades 1963 på Viskadalens folkhögskola var han en beläst man med ett eget litet bibliotek i sin lilla vindslya på Majorsgatan i Stockholm, som var hans permanenta bostad då. Han  prenumererade  på tidningen Lyrikvännen, vilket imponerade på mig. Vem blir inte attraherad av en kille som älskar lyrik!? När vi så småningom skulle sätta bo, blev de två Lindqvisthyllorna den första gemensamma möbel vi köpte. Det blev fler med åren. Nu håller vi på att göra oss av med böcker, men det går långsamt. Problemet är att vi inte kan  låta bli att köpa nya, åtminstone som julklappar. Men bokhyllorna tar för mycket plats, det är bara att konstatera. Hur mycket "läsande människa" en än är.