Vi fick besök i helgen...

Det var äldste sonen, som kom och hälsade på. Det blev en trevlig helg, inte minst tack vare sonen. På fredagen åt vi lunch på stan och på kvällen var vi på teatern och såg Herr Juntilla och hans dräng Matti. Detta var planerat innan Daniel hade aviserat sin ankomst. Men på lördagen planerade vi ingenting annat än att vi skulle åka ut till stugan och att vi skulle handla.

Det är nämligen en fröjd att gå med Daniel i mataffärer. Han hittar nästan alltid något som en annan inte tänker på. Vi hade tänkt oss att grilla något för första gången i år. Daniel bestämde att vi skulle ha entrecote. "Måste vara ordentligt med fett insprängt i köttet, annars blir det torrt", var hans budskap. Då dög det inte med köttet i de vanliga diskarna, men nog hittade han närproducerat, jättefint kött i en annan disk. Så där gick han på och skapade menyn i sitt huvud, när vi gick runt på COOP.

Vi har tre kreativa barn, var och en på sina områden. I Daniels fall är det alltså matlagning. Det började redan i mellanstadiet, när han inte orkade vänta tills vi kom hem från jobbet, utan började fixa mat åt sig själv efter skolan. Numera är han ju proffs på området, men han tycker fortfarande att det är roligt att laga mat även hemma. Jag satt på kökssoffan och tittade på. "Det är inte så svårt att be dig fixa maten", sa jag, "du verkar tycka det är roligt." "Det är det roligaste jag vet", sa han.

Det blev en härlig måltid. Till förrätt fick vi skagenröra med färska räkor och rom, serverade på en liten potatiskaka och varmrätten var som sagt grillad entrecôte med rostad mandelpotatis, bearnaisesås (som han slog ihop själv förstås) och grillad sparris. "Det blev en klassisk fransk Bistromiddag", sa Daniel nöjt.

Han valde förstås vinerna också, det blev ett vitt Alsacevin och en röd Crozes Hermitage. Perfekt till maten.

Och efter allt detta, som jag inte hade rört ett finger för att åstadkomma, hade jag ingenting emot att ta hand om disken!

Barndomsminnen

Jag rotade bland gamla bilder och hittade den här lilla pärlan - som jag tycker att det är. Två soligt leende småflickor på trappan till vårt alldeles nybyggda hem. Åkerberga, Örby, Kinna var adressen. Inget gatunamn, inget postnummer. Det fanns inte då, 1947.  Vi fick gå ner till landsvägen och hämta posten. Senare skulle adressen bli Högsvägen 11. Men då var jag utflugen ur boet.

Jag minns mycket väl, när vi flyttade till det nya huset. Jag var drygt fem år. Min syster skulle fylla tre om någon månad. Bilden måste vara tagen, när vi är alldeles nyinflyttade. Huset var inte helt färdigt. Som syns på bilden är det inte målat och de smidda räckena, som senare skulle komma att kringrama verandan, finns ännu inte på plats.

Men en sak har tydligen kommit igång ganska fort. Det visar skylten som syns till hälften till höger på bilden. "Dagmars Kortvaruaffär" står det på skylten. Mamma hade blivit företagare. Egentligen hade hon varit det redan tidigare. Hon var ju utbildad ateljésömmerska, hade gått som elev på Kinna Damekipering, och när hon gifte sig började hon sy klänningar  till folk hemma i lägenheten. När vi flyttat till villan öppnade hon affär, där hon sålde framför allt tyger och sybehör, men också underkläder och liknande. Och så tog hon fortfarande emot beställningar på klänningar förstås.

Huset var, som sagt inte färdigt, när vi flyttade in. Jag lärde mig ett nytt ord: provisorisk. Trappan upp till andra våning, där morfar och mormor flyttade in, var inte färdig. Den såg ut mer som en trappstege. Det var inte färdigmålat inne heller och vi blev bekanta med målarna, som fanns runt omkring oss. Men vi tyckte ju att det var så fint. Vi fick till och med ett eget rum. Det var husets minsta och låg mellan köket och mammas och pappas sovrum. Tre rum och kök och möblerbar hall - det var annat än den lilla enrummaren. Mormor och morfar hade likadant men bara två rum.

Huset kostade 30.000. Det var en stor investering för en textilarbetarfamilj. Mamma berättade senare att när de skulle betala handpenningen, fyratusen kronor, kunde hon inte sova på hela natten innan den skulle betalas. De hade varit på banken och tagit ut kontanterna och hon var så ängslig att något skulle hända med pengarna, innan de hade hunnit göra sig av med dem. Hon hade pengarna under huvudkudden.

Ja, det var en stor händelse i livet för oss alla. När pappa hade dött, flyttade mamma så småningom till en lägenhet och min bror och svägerska tog över huset. De bodde där till omkring år 2000, då huset såldes. Jag hoppas att de som nu bor där, har en lika lycklig tillvaro, som jag och min familj hade i huset på Högsvägen 11.

PS. Bilden är tagen med en lådkamera. Det går att förstora den om en klickar på bilden.

Vår vackra stad

Nu när vårsolen skiner så underbart, är det inte svårt att ta sig ut på promenader. Vi har valt att förlägga våra turer några gånger utefter den fina promenadleden utefter vår kära Viskan, som rinner genom centrala staden. Den första bilden är tagen vid en nyanlagd rastplats, just där ån kröker efter att ha lämnat högskole- och museiområdet vid Simonsland och där den fortsätter genom de mest centrala delarna av staden på väg söderut.

Här har jag lagt in ett par bilder på den ringlande Viskan mellan nya futuriska skapelser och det gamla pampiga kontorshuset som byggdes för Borås Wäfveribolag. Wäfveribolaget paraderar ju snyggt, trots att bolaget har lagts ner för gott. I bakgrunden ser man Krokshallstorget, just där ån gör en ny sväng.

Väl framme vid de båda torgen, Krokshalls- och Knalletorget, tog jag en bild på Fredrik Wretmans Buddha, som verkar lugnt njuta av solen vid väggen till Röda Kvarn.

Bakom Grand Hotell har man byggt fina bryggor att sola vid med utsikt mot Stadsparken mittemot på andra sidan ån.

Här har ån gjort en ny krök och plötsligt befinner vi oss på baksidan av Åhlénshuset och med Sandwalls plats rakt framför oss på andra sidan bron. Sandwalls plats är numera en samlingspunkt, särskilt på sommaren, med uteserveringar och möjlighet att slå sig ner på trapporna ner mot vattnet. Och när det nya Orangeriet i Stadsparken blir klart kommer det att bli ännu finare. Till vänster tog jag en bild av överdådigt blommande lila krokus utefter husväggen, men den bilden sparar jag till en annan gång.

Vi går runt Södra Torget och lämnar Stadsparken tills vidare. Den ska jag dokumentera en annan gång, när blomningen kommit igång där. Vi avslutar vår runda vid fallet vid Druvefors, där stadens första industrikraftverk anlades en gång i tiden. Där har nu rests stadens hittills högsta byggnad. Och fler skrapor ska det bli enligt planerna. Staden ska förtätas, som det heter nu för tiden. Men Viskans lopp lär man inte ändra på, den flyter fram i sin gamla fåra till glädje för både invånare och besökare.

På tillbakavägen stannade vi till vid Anna Linds plats, där en replik av Fredrik Reutersvärds kända skulptur Non Violence är placerad. Ett bättre avslut på åpromenaden är svårt att tänka sig. Sen gick vi hem och tänka sig - vi har redan solat en stund på balkongen, denna underbara marsdag.

Gammal kärlek rostar aldrig

Det är länge sedan jag skrev om vad vi äter. Tycker kanske att det inte är det viktigaste att förmedla. Men idag är det ju Alla hjärtans dag. Inte för att vi brukar fira den dagen på något särskilt sätt, men den här veckan fick maken lite inspiration av Ica-handlarnas veckoblad. En Alla hjärtans meny. Så klart att vi måste prova. Tre rätter handlar det om. Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor med palsternackpuré. Varmrätt: Kalvfilé, fin potatiskgratäng, rödvinssås (betydligt mer avancerad än den jag brukar göra, men frågan är om den var godare!?) Dessert: Vit chokladmousse med färska jordgubbar marinerade i limesaft. Har inte i skrivandes stund ännu avnjutits. Den väntar i kylen. Någon melllo blir det inte för oss. Betydligt bättre musikprogram i 2:an. Minnesprogram om Björn J:son Lind. Gifter sig väl med chokladmoussen - eller vad tror ni!?
 Och vi är överens om att detta var en fin Alla Hjärtans Dag. Och som sagt - gammal kärlek rostar aldrig.
PS. Vinerna då? Till musslorna, vår sista flaska sen Wienresan, en fin lagrad Grüner Veltliner och till varmrätten, en makalöst god Barolo, som vi fick i julklapp av vår generösa dotter. Härligt att kunna unna sig lite fest på tu man hand i en annars alldaglig februaridag.

Fumlighet......

....det har blivit mitt öde på gamla dagar. Jag, som förr var så fingerfärdig! Men nu är det länge sedan jag broderade, stickade, virkade, lyckades pilla upp besvärliga knutar och trassliga nystan inom rimlig tid.. På senare år är det bara tangentbordet till datorn, som fungerat. Och då menar jag ett riktigt tangentbord. Inte de pyttesmå på telefonen.

Men nu måste jag försöka igen. Vi var i Stockholm den gångna helgen och den snälla dottern förärade mig sin I-phone, när hon själv skaffat sig en av senare modell. Det var väldigt generöst av henne och jag vill ju naturligtvis använda den så mycket jag kan. Men oj, så pilligt! Jag har ju haft en touchtelefon ganska länga och det har ju funkat, när jag bara ringer och skickar ett och annat SMS. Men det är skillnad på en I-Phone. Där kan man ju göra ALLT! Om bara fingrarna hänger med och jag ids sätta mig in i alla finesser.

I samma veva har jag börjat längta efter att brodera igen. Det blev till ett riktigt sug efter att syssla med det jag älskar - att skapa något fint med mina händer. Jag tog med mina broderigrejor från stugan i förra veckan och igår satte jag igång. Det fanns en påbörjad duk, som jag lagt åt sidan för länge sedan. Och tänk - det gick faktiskt! Med ortosernas hjälp och lite tålamod fick jag till en liten bladslinga. Men det tog tid. Så långsamt går det inte att jobba med telefonen. Då lägger den väl av av ren långtråkighet. Det gäller att öva upp snabbheten i min krokiga tummar.

Glad är jag i alla fall för min egen I-phone, inte minst för att jag kan fotografera på ett enkelt sätt. Men någon selfie blir det inte förrän tidigast i morgon eftermiddag, när jag varit hos frissan. Just nu ser jag ut som "Hej kom och hjälp", som vi sade i ungdomen.

Nu ska jag baka ut en bröddeg. Det går som en dans - riktigt välgörande för händerna och inget finlir- det blir bra ändå!

"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.

Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.

Hur är det med minnet?

Jag scannade ett par bilder ur min barndoms fotoalbum. Jag fick det albumet när jag var ganska liten, jag minns inte annat än att jag haft detta i min ägo. De första bilderna i albumet har uppenbarligen mamma klistrat in. Senare har jag själv satt in bilderna och skrivit undertexter.

De här bilderna har jag alltså sett och förhållit mig till så länge jag minns. De är tagna i trädgården vid mitt första barndomshem. Morfar och mormor hade byggt huset i början av 1920-talet. Det var två rum och kök på nedervåningen och ett rum och kök på andra våning. Den senare hade bebotts av min mormorsmor och mormors syster. När mamma och pappa gifte sig, fick de ta över den lilla ettan. Jag minns faktiskt hur det såg ut uppe hos oss. Det finns inga fotografier därifrån, så det handlar om mina egna minnen.

Från det här huset och trädgården har jag alltså mina allra första minnen. De som jag alltid återkommer till, där samtal om ämnet kommer upp i olika sammanhang. Ett par av dem kan jag datera. Det första jag minns säkert. Det var när jag fick min lillasyster i oktober 1944 och jag var två och ett halvt år. Det är ögonblicksbilder. Först innan mamma och lillasyster hade kommit hem, "hjälpte" jag pappa att bädda i barnvagnen. Nästa bild som finns på min näthinna, är när mamma kommit hem med ett bylte i famn. Hon sätter sig vid köksbordet vid fönstret och börjar veckla upp filtarna. Det känns som om det tog en evighet. Hur bebisen såg ut minns jag inte, bara känslan.

Det andra daterade minnet kommer ett år senare, sensommaren 1945. Det hade varit storm på natten och på morgonen gick familjen ut för att inspektera förödelsen. Ett stort päronträd hade blåst ner. Vi stod där och tittade och min mormor utbrast: "Det är den där 'uschle' atombomben." Jag minns inte att någon förklarade för mig vad det handlade om. Bara känslan av att atombomben var något hemskt och farligt, som kunde fälla ett stort träd.

Författaren Torgny Lindgren skrev för några år sedan en bok med titeln "Minnen". Den gick som radioföljetong med författarens egen uppläsning. Jag följde den och det var en sann njutning till läsupplevelse. Torgny Lindgren menar att vi har egentligen inga minnen. Det vi kallar minnen är påhitt, fantasier, efterkonstruktioner eller vad du vill. Det är en villfarelse att vi tror vi minns. Efter denna slutsats skriver han dock en roman utgående från sina "minnen"!

Men med fotografiernas hjälp, kan man väl få ägna sig åt att minnas. De här bilderna, som föreställer episoder från trädgården, mina unga morföräldrar - de är ännu inte fyllda 50 år - med sina två första barnbarn på arm och i knä, från 1943 och saftkalas i samma trädgård med min syster och mig med vår kusin och en lekkamrat, troligen 1946. Jag minns förstås inte själva händelsen, men bilden ger mig förnimmelser av sommar, dofter, och den härliga känslan att sitta på en filt i gröngräset och festa på saft och bullar.

När jag var fem år byggde pappa och mamma eget hus. Det var också en tvåvåningsvilla med två lägenheter och morfar och mormor följde med oss och överlät huset på 2:a Hedåkersgatan i Kinna till min moster och morbror.

Minnen, fantasier - de hänger ihop som ler och långhalm. Och att bilder kan väcka känslor har jag fått bekräftelse på i rikligt mått de senaste dagarna. Jag är med i en öppen FaceBook-grupp som heter "Du är från Mark om du känner igen...." Och folk känner igen. Jag tror inte jag någonsin har fått så mycken gillanden och kommentarer tidigare. Det är för mig både kända och okända människor som reagerat med minnen och associerat vidare till egna upplevelser. Det var just den här reaktionen som inspirerade mig att skriva detta inlägg. Och så Torgny Lindgren förstås.