En hektisk vecka

Det har gått en vecka sedan senaste inlägget och det har sina skäl. Veckan har varit minst sagt hektisk. Förutom att jag blivit sned i ryggen och sprungit hos naprapaten, så har jag hunnit med att göra en vända i Stockholm på ett par dagar, vara med om ett bröllop och reta upp mig på diverse regeringsledamöter. Detta senare delar jag med min syster, Långa skuggan, har jag förstått av hennes blogg.


Det värsta var att höra och läsa KD-ledaren, tillika socialministern Göran Hägglund och hans utläggningar om den s.k. kultureliten kontra s.k.vanligt folk. Detta utan att på något sätt specificera vad han menar med dessa beteckningar. För mig går det obehagliga rysningar utefter ryggraden när jag hör maktutövare göra sig till tolk för "vanligt folks" vardag och åsikter. För snart 20 år sedan dök det upp en vanlig greve och en vanlig skivbolagsdirektör, som sade sig veta vad "vanligt folk" anser och behöver.


Och vad är egentligen "kultureliten"?! Den som är så hotande mot "vanligt folk". Det enda exempel Hägglund lyckades vaska fram var Anna Odell, konstfackstudenten som valde att i ett examensarbete visa den maktlöshet hon ( och kanske flera med henne) upplevt när hon varit intagen på psyket. Jag måste säga att jag är mycket räddare för Göran Hägglund än för Anna Odell.

Jo, Hägglund sa faktiskt något om vad det innebär att vara "vanligt folk". Man gillar att gå på loppmarknad, att grilla, man gillar tavlor som man ser vad de föreställer, man går till jobbet och sedan hem och leker med barnen..... Det hör till saken att Hägglund betecknar sig själv som en "vanlig människa".

Men käre Göran. Du är ingen vanlig människa. Du är en av landets främsta makthavare, du har makt över det samhällsområde, som gör oss alla beroende av dina och dina kollegers beslut. Du kan göra dig till tals för dina åsikter i alla media. Hur många "vanliga" tror du får chans att säga vad dom tycker på DN:s debattsida?!

Som den vanliga OCH ovanliga människa jag är, känner jag mig kränkt, när personer som Ian och Bert och Göran Hägglund försöker sätta en etikett på mig - en etikett som stämmer illa med innehållet. Visst gillar jag att grilla och gå på loppis och jag har gärna föreställande konst (också) på mina väggar. MEN... jag gillar också att bli provocerad av konst som jag inte i första anblick förstår mig på. Jag läser böcker som jag inte alltid begriper, men som kanske sätter igång en tankeverksamhet, jag gillar att lyssna till musik från opera till rock'n roll. Man kan nog säga att jag är - om inte elit - så i alla fall ganska kulturell.

Och en sak är säker - det parti som förkortas KD och leds av en man vid namn Göran Hägglund, har jag inte mycket till övers för. Men det behöver jag kanske inte tillägga.