måndag 6 februari 2012

Alla tiders vinter

Av rubriken att döma kanske det låter som om jag gillar vintern. Det gör jag INTE. I alla fall inte nu för tiden. Nu tycker jag bara att det är besvärligt med vintern. Och kylan som vi haft den senaste veckan har inte varit nådig. En rejäl förkylning har jag också åkt på, det har jag knappast haft någon förrän nu, sen jag blev pensionär. Men det har funnits tider, när jag varit mer tillfreds med vintrarna.


Kärleken förde mig till Norrbotten och Boden, där vi bodde några år under andra hälften av 60-talet. I Norrbotten var det bara att gilla läget. Där får man räkna med riktig vinter, kallt och mycket snö. Det gick riktigt bra i fyra vintrar. Dock blev den fjärde ovanligt lång och kall. Då led jag mer av mörkret också. Jag började längta söderut.

Men fram till dess hände mycket roligt på vintrarna också. Första vintern vi bodde där tog jag t.ex. körkort. Jättebra att övningsköra i vinterföre hela tiden. Det har jag nytta av än. Och visst var det mysigt att praktiskt taget kunna sätta på sig skidorna utanför dörren, fast vi bodde mitt i stan, och ge sig ut i jättefin skidterräng. Bilden ovan är tagen en vacker vinterdag på Bodträsket, en av sjöarna i Boden. Vi åkte ofta ut med pulka och hund, denna första vinter med vår förstfödde. Jag undrar om det finns någon bättre insomningshjälp för bebisar än i en pulka. Och vår trogne Buck älskade att jobba som draghund.



Vi flyttade söderut, till Kalmar, men vi övergav inte Norrbotten, barnens farmor och farfar fanns ju där. I Gällivare är vintern ännu längre och mörkare än i Boden och därför passade det bäst att åka dit vid påsk, när det fortfarande var vinter, men dagarna var långa och ljusa och det var ofta fint väder. Det hände då att vi tog oss upp till farfars slåttermyrar vid Nunasjärvi en bit norr om näset där Kalix- och Kaitumälvarna flyter ihop ovanför odlingsgränsen. Där hade bröderna satt upp en liten koja. På somrarna fick man ta båt uppför älven och gå några kilometer över myrarna, men på vintern kunde man få åka skoter hela vägen, om man inte gjorde som maken och jag - tog skidorna.



Vi flyttade till Kalmar i december 1969. Jag hade förhoppningar om en mild vinter och bara lite snö. Men vår första vinter blev just det året en av de längsta i Kalmar. När vi kom låg snön redan djup och den försvann inte förrän in i mars månad. Men lite ljusare var det ju och vi var ju vana. Visst hade vi några mer eller mindre gröna vintrar under de tretton åren i Kalmar, men också riktiga snövintrar. I dessa dagar har vi hört talas om ryska snökanoner mot ostkusten och sådana fick vi känna av mer än en gång. Vi åkte faktiskt mycket skidor i Kalmar också och plastskidorna gjorde sitt intåg under denna tid. Det anordnades skidtävlingar och anlades pulkabackar lite här och var. Och det blev många turer ut i skidspåren med matsäck och vedträn att tända brasa med. Godare smakar väl aldrig kaffet kokt över öppen eld eller de brända grillkorvarna på pinnar!



Här kör yngste sonen med startnummer fem i Barnens Vasalopp 1975 mellan ekarna på ett snöigt Stensö vid stranden av Kalmarsund.



Dagen före nyårsafton 1979 överfölls vi av en snökanon, fast vi visste inte att de hette så på den tiden. Snön bara vräkte ner. Maken, som ändå från sin uppväxt är van vid stora snömassor, påstod att han aldrig sett det falla så mycket snö på en gång. När han skulle skotta garageuppfarten (som verkligen inte var lång, det var precis att bilen fick plats), hann han inte fram till dörren, förrän det var lika fullt igen vid vid infarten. Det var bara att ge upp. På bilden syns liten Sara, 4 år och jag, när ovädret är över och uteplatsen framskottad.



Den här bilden är från 1981, dvs två år efter den förra bilden. Och lika mycket snö kom det då också. Så mycket så att Mattias t.h. och hans kompis Martin kunde bygga en riktigt stilig igloo på tomten.




En som verkligen gillade snö, var vår berner sennenhund Bamse. Sällan har man sett en lyckligare hund som när snön kom. Han gjorde höga hopp, borrade ner sig i snön, rullade sig, nafsade efter snöbollar och skakade på sig så snön yrde omkring. Men så hade han ju schweiziskt påbrå också!

Så långt var det ju mysigt med snöiga vintrar. Efter Kalmar blev det tio år i Vetlanda och det vet ju alla hur det står till med vintrarna där. Man slipper dem inte där heller. I år blir det tjugo år sedan jag återbördades till Sjuhäradsbygden och maken fick följa med. Han har alltsedan vi flyttade hit deklarerat att han inte tycker att det passar med snö här. "Det är ingen idé, det regnar bara bort". Och själv är jag glad för milda vintrar numera. Men vi säger fortfarande, när det ändå blir riktig vinter: "Det är ju roligt för barnens skull."



Till sist kunde jag inte undanhålla mina läsare nedanstående bild från en risröjardag på släkttorpet Stenbäcken för ett antal år sedan. Det är ju som alla vet vinter ibland även i dessa trakter. En skogens son iförd riseldarutrustning och med sin ungerska herdemössa - en present från äldste sonen - på huvudet. "Du är min man..." vår, sommar, höst och vinter!

4 kommentarer:

Eva sa...

Det är så roligt att läsa dina och se de fina bilderna. Nu gillar jag inte heller vintern något vidare, men visst är det kul att tänka tillbaka på de riktiga snövintrar man har varit med om.

messan sa...

Du har så fina bilder och så roliga att se...så kärleksfulla. Jag älskar snön men gilar inte kylan alls så den får gärna vara nån annanstans:).

kram

RackarTuss sa...

Wow - tack för att du delar med dig.

Skogsviola sa...

Och jag tackar för fina kommentarer!