Jag har länge tyckt att mognadens tid, sensommaren, är den bästa tiden på året. Till och med lite bättre än vår och lövsprickning. Nu har vi ett par sådana underbara dagar. 25 grader varmt, ljumma mörka kvällar, sitta ute i lätta kläder, tända ljus i lyktor, gå barfota i daggvått gräs.....
Och blommorna.... Sensommarens blommor, högväxta, praktfulla, mättade färger. De omger oss i våra trädgårdsrum, omsluter, tränger sig på med sina dofter och färger. Och insekterna. Oreganon (bilden ovan) är en veritabel fröjd för bin, humlor, blomflugor och fjärilar. Nu i sensommaren har de fullt upp att samla i ladorna, precis som vi alla varelser. Vi har några ståtliga pärlemorfjärilar här, som dansar bland blommorna och högt upp i de stora träden. Jag tycker det är så skönt att se att vi har riktiga bin här. Jag vet inte om de är vilda eller om det finns några kupor i närheten, men bin kan ju flyga långt, har jag förstått. Jag berättar för maken att min morfar hade bikupor under kriget. Jag minns det inte själv, men det fanns några halmkupor bevarade på vinden i mitt föräldrahem. Maken säger att var det någon som skulle kunna ta hand om bin med varsam hand, så var det Edvin, min lugna, fina, saktmodiga morfar. Och jag håller med.
En del blommor betraktas som ogräs, sprider sig över allt och tar över. Såpnejlikor anses vara en sådan växt. Men jag tycker de är vackra. De ståtar nu vid vår uteplats, lyser i augustidunklet och prålar ihop med luktärtorna, som doftar så underbart. Krassen, en av mina favoritväxter, kan jag bara inte vara utan. Tacksam att odla, kräver ingenting och har nästan fler blommor än blad nu på sensommaren. Jag tar hand om fröna till nästa vår och de kommer att spira lika fint då. Det är lyckan...
1 kommentar:
Så härligt ni har det, och så vackra blommor!
Skicka en kommentar