Den här fina klockan har tillhört min morfar och mormor. Jag fick den av mamma för ett antal år sedan, när hon flyttade till en mindre lägenhet och inte hade plats för den längre. Jag är jätteglad för klockan. Tycker den pryder sin plats mellan mormors ljuslampetter.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.
Men nu går den igen! Jag har haft den hos urmakarn längre ner på vår gata och han har minsann gjort den helt i ordning. Den går på pricken rätt, slagverket fungerar, det är riktigt hemtrevligt. Och den omtänksamme urmakarn har putsat upp den så den blänker.
Jag har naturligtvis många barndomsminnen som är förknippade med klockan. Mest tänker jag på min morfar. Det var han, som skötte om alla väggklockor i mitt hem. Morfar och mormor bodde på andra våning i vår villa. De hade förutom det fina Junghansuret, som nu är mitt också en liten gökklocka i köket. På nedre våningen, där vi bodde fanns en Amerikaklocka, som kom från pappas hem och en pendyl, som pappa fick på sin 40-årsdag.
Jag ser morfar framför mig, när han går runt i huset och drar upp alla klockorna. Han gjorde det omsorgsfullt och regelbundet. Jag minns ingenting annat än att alla klockorna gick rätt.
Idag är det Fars Dag. Morfars födelsedag sammanföll ibland med Fars Dag, han var född den 8 november 1895. Det är 117 år sedan. I förra veckan råkade det bli så att urmakaren kom hem med den nyrenoverade klockan dagen innan morfars födelsedag. Det var som ett tecken. Jag är säker på att han gillar mitt beslut att låta återställa klockan i det skick den var när han levde.
 |
| Jag letade upp ett par bilder på morfar, som jag tycker är representativa, här ovan sitter han omgärdad av blommor på sin 70-årsdag 1965 och nedan , en bild från annandag jul 1966. Maken tog bilden när vi tillsammans med morfar och pappa gick en lång promenad. Jag tycker om hans milda lilla leende och jag minns honom med stor värme. |
3 kommentarer:
Tänk om man hade kunnat träffa och prata med morfar nu, när man har blivit lite äldre och klokare. Han hade så många kvaliteter som vi inte hann upptäcka tillräckligt när vi var unga och mitt i livet. Och han gjorde ju inget väsen av sig precis. Fast jag kan inte låta bli att reagera när jag ser hans 70-årsfoto. Visst var han väl äldre på nåt sätt än 70-åringar nu för tiden, t ex du syrran?
Jo,så är det ju. vi blir ju äldre också generellt sett. Men jag tycker att jag minns mycket av morfar. Han var så intresserad av vad jag höll på med, när jag satt uppe i deras rum och gjorde läxorna t.ex.
Vad du är duktig som fått igång det själv. Jag själv vill bara att det ska fungera :).Det är roligt med saker som går i arv har ett högt affektionsvärde.
Kramar om
Skicka en kommentar