När vi tog morgonpromenaden i Annelundsparken i morse, hade jag med mig kameran. Något normalt vårtecken skulle det väl ändå finnas att dokumentera, trots att vi fortfarande har meterolgisk vinter. Ingen natt utan frost är ännu i sikte.
Vi gick in i parken från norrsidan. Där låg fortfarande is och snö kvar vid kanten av gångvägarna. Inga andra färger än olika nyanser av brunt och grått. Ingenting grönt så långt ögat kunde skåda.
Det påminde om de så kallade vårarna i Boden. När snön försvunnit kom en tid, när det fortfarande var kallt, blåsigt och grått, grått. När den perioden var över kom sommaren på några dagar. Det fanns ingen mellanperiod, när våren smög sig på. "Ska det bli som i Boden i år?" sa jag till maken. "Plötsligt kommer alla träd och blommor att slå ut på en gång!" Och vi tänker båda på, när vår förstfödde kom till världen. Den tjugonde maj 1967. Det var ljust på natten, när vi for in till BB. Men kallt, blåsigt och grått, grått. Det gick fort, klockan 04.15 var det klart! Andra dagen kom maken upp med en nyutslagen björkkvist. På fjärde dagen fick vi åka hem. Då var det över tjugo grader varmt och fullt utslaget.
Nåväl, efter idogt letande hittade jag trots allt lite knappt utslagna snödroppar under några buskar. Och hasselns hängen är ju alltid tidiga.
Men gladast blev jag över den lilla scillan, som kämpat sig upp ur den frostspruckna jorden.
Men den finaste vårblomman i Boden 1967, var den här lille killen, fyra dagar gamle Karl Daniel, lugnt snusande i vaggan från Piilijärvi och nerbäddad i mormor Dagmars broderade lakan.
1 kommentar:
Åh, så underbart fin bild. Härliga minnen du delar med dig av! Tack!
20 maj 1967 var jag två år och två dagar. Jag minns inte vädret då men jag minns att det en gång snöade på min födelsedag, jag var kanske tolv år då, och vi bodde ändå i Karlskrona långt söderut.
Kramar!
Skicka en kommentar