Ser ni vad det här är? Det är något som nu skulle vara fullt av små ljusgröna blad och stjälkar och snart små rosa klockformade blommor, som skulle locka humlor och bin.
Vi har en riktig skogstomt, en stenig och mossrik tomt som öppnar sig mot sjön med granskog på båda sidor. Inte lättodlat precis, men charmigt. Vi tar det som det är och har accepterat att vi inte kan odla som i en vanlig trädgård. Att våra gräsmatteplättar blir invaderade av mossan - den är ju mjuk att gå på. Att grönsaksodlingar får sträcka sig till potatis och kryddor på några plättar mellan stenarna. Att försök med mer känsliga perenner och buskar misslyckas. Allt detta har vi accepterat och trivs med.
Och så har vi ju något som inte alla har i trädgårdar. Vi har skogshallon på tomten, vi har smultron och vi har blåbär. Åtminstone en tredjedel av tomten är täckt av blåbärsris. Det är en lycka att gå ner i slänten mot sjön en solig sommarmorgon och plocka blåbär till frukostfilen. Och vilka sommarminnen vi har vid jul, när vi tar fram den lagrade hallonlikören.
Men detta år blir det inga blåbär. Det har varit en hård vinter för de stackars plantorna. Kallt tidigt och alltför lite av den skyddande snön. Den hårda tjälen har gått vildsint fram. Bara några små ynkliga tuvor har fått behålla sin gröna färg. Det är för sorgligt. Men det är naturens gång och det får vi leva med. Undrar bara om det återhämtar sig till nästa år.
Men kanske jag tar det med ro och inte klagar om det blir mer snö nästa vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar