Mer lådmaterial

Jag skrev ju häromdagen om allt trevligt man kan hitta när man städar gamla lådor. Bl.a. hittade jag några alster skrivna av sonen och bloggaren Velourmannen. Han har ju för vana att lägga ut musik på sin blogg, ibland också egna kompositioner och texter. Eftersom jag har tillgång till det enda exemplaret av nedanstående verk, tänkte jag bidra till hans goda rykte som låtskrivare genom att publicera denna hyllning till hans mor på mors dag. Texten går väl att uttyda skapligt, men noterna är väl lite svårare, bl.a. för att man måste gissa vilken takt det hela går i.

Efter att ha läst dessa rörande ord, hittade jag nedanstående befallning med åtföljande hot:

Urmoder 4, del 2

Min svärmor Hanna i Lappeasuando var en idog kvinna. Förutom allt arbete med jordbruk, barn, hushåll, fiske så vävde och stickade hon. Det som blev hennes kännemärke för oss i familjen var alla dessa lovikkavantar, -sockor och -mössor, som hon försåg alla barn och barnbarn med och som hon också sålde genom barnen som flyttat söderut. Min första indirekta kontakt med henne fick jag genom att hennes son, min nyvunne pojvän, nästan omedelbart när vi hade träffats, skickade efter mössa och vantar av hennes tillverkning och gav mig som present.

Hanna kunde verkligen sticka riktiga lovikkavantar. Tjocka, tätstickade, inga glipor vid tummarna, väl kardade. Det mesta av detta har jag fortfarande kvar, för det är i det närmaste outslitligt. Till vår förstfödde stickade hon ett helt set - mössa med öronlappar, vantar och sockor, även de försedda med de karakteristiska snoddarna med små tofsar i änden. Naturligtvis har även de två andra barnen slitit på dessa plagg, förutom flera andra i olika storlekar genom åren.

Ett ytterligare intressant faktum fick vi oss till livs, för några år sedan, när en avlägsen anförvant börjat släktforska på makens farssida. Han hade lyckats spåra släkten så långt tillbaka som till slutet av 1400-talet. Den första anfadern hade uppenbarligen vandrat söderifrån, troligen från Tyskland, upp genom Finland och hamnat på östra sidan av Torne älv. Två av hans söner flyttade över älven till den västra, numera svenska sidan och en av dem, makens anfader, bosatte sig i byn Lovikka, den by som fått ge namn åt denna vantmodell, genom att man där en gång tog upp tillverkning i lite större skala. Modellen torde dock ha funnits tidigt på många ställen i Norrbotten.

Bilden på en ung Skogsviola med svärmors lovikkamössa på skulten, är tagen på Stenbäcken första gången jag tog min kärlek med dit. Vi hade känt varann ett par veckor i april 1963.



Vi har som sagt sparat och slitit på många vantar genom åren. I mina gömmor har jag två par, som vi aldrig använt (dock inte de som syns på bilden). Dom oanvända ska få finnas kvar som ett minne av vår strävsamma mor, farmor och svärmor, Hanna Elisabeth.

Paradiset på distriktsarbetsterapin

Det finns ett ställe, som känns som rena himmelriket att komma till, när man har värkande händer. Inte nog med att behandlingen är himmelsk! Där finns också några glada änglar som som tar hand om oss och ser till att våra krokiga och ledbrutna fingrar både får varmt parafinbad och gymnastik, så dom inte skall stelna och bli obrukbara. Jag talar nu om distriktsarbetsterapin på Solhem i Borås. Dit går jag för närvarande två gånger i veckan för att tillsammans med ett antal medsystrar och ett betydligt mindre antal medbröder få ta del av detta goda och dessutom få en trevlig pratstund under tiden. Detta är dessa veckor ett av mina bästa mål för promenaderna. Jag går med lätta steg både dit och hem.
Så här går det till:


Efter handtvätt och desinficering får man doppa händerna i varmt parafin fem gånger så det bildas liksom en handske runt handen. (Nej, man bränner sig inte!)

Därefter går man till en ängel som sveper in mina händer först i pappersservetter, sedan i plastpåsar och sist i dessa varmfordrade "grillvantar" utan tummar. Där sitter man i en kvart och slappnar av och kanske bubblar lite med medsystrarna och har det skönt.

Sedan, när händerna blivit mjuka och genomvarma, gör man sitt handgympaprogram, böjer och sträcker alla leder och avslutar med att sträcka och slappna av hela kroppen. Sedan säger man hej då till änglarna och går hem, nöjd och belåten.

Besök i familjehistorien

Vi håller på att göra oss av med vårt gamla skrivbord. Detta för att jag ska få bättre plats för datorn och maken ska få en skönare läshörna i sitt rum. Av den anledningen måste jag först planera om inredningen i morfars gamla chiffonjé, som jag ärvde när mamma gick bort. Jag måste ju bereda plats för en del grejer som nu ligger i skrivbordslådorna.

Att gå igenom gammalt lådmaterial är som att titta in i sin egen och förfädernas historia. Man stannar vid än det ena, än det andra. Läser om gamla brev, hittar visitkort, gamla resaturangnotor från speciella tillfällen och allt möjligt annat. En hel del åker i papperskorgen. Men det finns också en del saker, som ska få överleva mig.

En sådan sak är pappas gamla plånbok. Den låg alltid på samma plats i skrivbordslådan och fylldes på varje torsdag när han fick avlöning. Mamma och pappa hade gemensam hushållskassa. De hämtade en sedel där när de skulle handla. För småpengar hade de varsin portmonnä. Plånboken lämnade aldrig skrivbordslådan.

Nu när jag tittar igenom plånboken igen, finner jag några papper som närmast kan betecknas som historiska dokument. Det är bl.a. några ransoneringskort sedan kriget, men de viktigaste för mig är två kvitton från 1939. Mamma har i alla år sparat dessa kvitton på deras första möbler och husgeråd till det nya hemmet, en liten lägenhet på ett rum och kök på andra våningen i morfars och mormors hus på Hedåker i Kinna. I den lägenheten tog jag och min syster våra första steg i livet. Vi bodde där tills jag var fem och hon tre år.

Möbelkvittot är daterat den 6/8 1939. De gifte sig den 19/8, dvs strax före krigsutbrottet. Mamma var bara nitton år, pappa skulle fylla tjugosju. Det dröjde ungefär en månad innan han blev inkallad och mamma blev ensam i den nyinredda lägenheten.

Summorna på kvittona kan tyckas mycket ringa i dagens penningvärde. Hela husgerådslistan - 30 poster - gick på 34, 40. Det dyraste på listan var en gryta för 3, 80. Möblemanget kostade 635 kr allt som allt. Tyvärr vet jag inte hur stora deras inkomster var, men de hade säkert sparat ett tag för att kunna köpa allt detta kontant vid ett tillfälle. Lite finns fortfarande kvar. Jag har stolarna till matbordet och min syster har en buffé, eller sideboard som det heter nu för tiden. När jag ser det här kvittot, tänker jag att dessa stolar ska jag även i fortsättningen vårda ömt.

Här är beviset!

Jag har efter moget övervägande beslutat lägga ut några bilder från Globen, trots att dom är av rätt dålig kvalité och att närbilden på mig själv är så "bländande" att det knappt syns att det är jag. Men Anita blev ju snygg och ingen behöver väl längre tvivla på att vi verkligen var där, trots att inte alla såg oss på TV!

Dåligt väder och skidåkning av alla slag....

då häckar paret Andersson framför TV:n och ingenting annat blir gjort! Lönen för mödan: Björn vann, Johan blev tvåa och Anja blev trea!

Än är jag inte för gammal!

I morse gick jag upp till lasarettet för att genomgå mammografiundersökning. Jag hade läst på informationslappen som jag fått i förväg att 69 år var övre gränsen för att få kallelse till denna undersökning. "Jaha, nu är man snart för gammal för detta också," tänkte jag, när jag när jag gick uppför backen till lasarettet. Döm om min förvåning, när jag blev upplyst om att man har höjt åldersgränsen till 74! Jag kände mig riktigt nöjd, i synnerhet som tjejerna som jobbar där är så trevliga, trots att dom verkar ha ett ganska monotont jobb.

När jag gick hem kände jag mig riktigt ung och tog en rejäl omväg med spänstiga steg för att riktigt känna hur frisk jag är! Dock är det så att jag faktiskt tagit vården ganska mycket mer i anspråk sedan jag blev pensionär. Jag har t.ex. vaccinerat mig mot influensa för första gången. Jag har varit inlagd på sjukhus för första gången sedan jag som åttaåring låg på epidemin för scharlakansfeber (undantag för BB förstås). Och jag har för första gången i mitt liv uppsökt sjukvården så ofta att jag blivit förunnad ett frikort!

Det är inte utan att man kan känna en lätt oro efter alla larmrapporter om alla åldringar, som kommer att behöva vård i framtiden och som våra yngre generationer inte kommer att ha råd att försörja. Som väl är har vi pensionen kvar, den som vi sparat ihop till under ett långt yrkesliv. "Så förhoppningsvis klarar jag väl att försörja mig själv ett tag till", tänkte jag under min spänstiga promenad.

När jag kom hem frågade maken om jag läst vad som stod i BT idag om våra pensioner. Det hade jag inte, men han visste att berätta att Försäkringskassan beräknar att pensionerna kommer att sänkas med 4 procent nästa år!!! Håhå, jaja! Och med den här förhoppningsvis tillfälliga regeringen vi har, får vi väl i alla fall fortsätta ett tag till att med våra skatter subventionera de yngre generationernas skattesänkningar.

Livet är inte rättvist, men jag kan i alla fall glädja mig åt att än är jag inte för gammal för att få gå till mammografin!