åker skidor vid Riksgränsen. Hunden ifråga är en tvåårig tik, Sally, en blandning mellan golden och labrador retriever. Sally präglas av framför allt två egenskaper: en makalös energi och stor tillgivenhet. Hon har direkt accepterat maken och mig som sina flockledare. Hon är mycket uppmärksam på vad vi har för oss och håller noga reda på var vi befinner oss när vi är ute och släpper henne lös. Som väl är kommer hon snabbt på inkallning och blir oerhört glad när vi berömmer henne.
Favoritsysselsättningarna är tre: 1. Bada, 2. gräva efter pinnar och stenar, som hon uppfordrar oss att kasta, 3. Jaga ekorrar.
Det är riktigt roligt att ha en hund i huset igen. Det är ju inte första gången för oss.
Vår första gemensamma hund var en Golden retriever. Han var född 1966 och var alltså äldre än alla våra barn. Rasen var ovanlig på den tiden och han tillhörde den första valpkull av golden som föddes i Norrbotten, där vi då bodde. Maken tyckte att han skulle ha ett litterärt namn och döpte honom till Buck efter Jack Londons Varghunden. Buck blev till stor glädje för oss under närmare tretton år. Han blev en trogen träningskamrat till maken, som under åren i Norrbotten tävlade i längdskidåkning och han älskade att dra pulkan med småbarnen. Han var oerhört vänlig mot alla och skällde praktiskt taget aldrig. Han var ju en apporthund och ville gärna vara nyttig och bära saker, allt från soppåsen till sitt koppel. Bilden är tagen 1974 när vi tältade i Härjedalens vildmark på hemväg till Kalmar från Gällivare. Sista året han levde fick han äta hjärtmedicin och 1978 tog det slut.
Vi tänkte inte skaffa någon ny hund efter Buck.
Vi var övertygade om att han aldrig skulle kunna ersättas. Men efter ett år saknade vi hundlivet och det fick bli en ny valp. Denna gång en berner sennenhund som vi döpte till Bamse.
Han kom till oss sommaren 1979. Om Buck hade varit mest präglad på sin husse, blev Bamse mer min hund. Han var ju en riktig "Karo-hund", ville helst hålla sig hemma (om det inte fanns någon löptik i närheten förstås), och var inte särskilt intresserad av löpträning eller skidåkning. Han var mest intresserad av att valla oss när vi var ute i skogen och höll sig sist för att hålla ihop sin flock.
Bamse var också en mycket vänlig hund, som inte gjorde en fluga förnär. Han kunde dock verka respektingivande med sin storlek och sitt grova skall, när det dök upp någon främmande. Men han behandlade alla varelser med ömhet från småbarn och kattungar till igelkottar och skator.
När Bamse var nio år fick han cancer i munnen. Det gick inte att bota så han fick lämna detta jordelivet.
Bilden är tagen vid Iglasjön, Gullaboås, i södra Kalmar län, där vi hade ett torp, Hyltan, vid den här tiden. Bamse var som alla valpar så jättesöt med sin ulliga päls, vackert tecknad och varma bruna ögon.
Sedan dess har vi inte haft någon mer hund, men vi lånar andras ibland och därför är det trevligt att ha Sally hos oss nu några dagar.
5 kommentarer:
Underbara foton du har rotat fram! Snygg är du också morsan!
Om du tittar noga så ser du en liten tumsugande krumilur bakom Bamse. Söt hon också!
Både Buck och Bamse var roliga hundar. Särskilt roligt var det när Buck smet från Stenbäcken ner till Hjortedal, satte sig vid lagården och såg ut att fråga: Kan Bessy och jag leka? (Eller var det möjligen Sanja? Jag minns inte så noga)
Om jag minns rätt var det nog Bamse som stack till Sanja, men det kan ha hänt även på Bucks och Bessys tid.
Dessa hundar har en plats i mitt hjärta, jag fäller en liten tår när jag läser. Bucks bortgång var min första konfrontation med livets förgänglighet. Han hade ju alltid funnits i mitt liv och så plötsligt bara dog han. Barndomens oskuld fick sig en rejäl törn.
Skicka en kommentar