Så var då luciafirandet över för den här gången. Vi lyssnade till luciasångerna i TV, när vi besökte våra vänner i Malmö. Som vår tradition bjuder, åkte vi dit för att umgås och göra godis till julen.
Väl hemma igen tog jag en titt i mitt album och hittade denna bild från det som vara allra roligast i lussefirandet, när jag var barn. Det hände på kvällen den 12 december och var nog en äldre sed än luciafirandet. För oss barn var det spännande att klä ut sig till lussegubbe och trava runt i husen, förställa rösten och hoppas på lite julgodis i påsen man hade med sig. Ibland hände att även någon vuxen gick lussegubbe och det var ju extra spännande.
Detta var en västsvensk sed, som jag tror numera är utdöd. Jag har i alla fall inte hört talas om några lussegubbar på många år. Seden hade ingenting med Lucia att göra egentligen. Det var nog mera mörkrets makter som var ute och stökade, men som försvann vid ljuset på luciamorgonen.
Bilden är tagen från det, som jag tror, sista tillfället jag själv gick lussegubbe. Jag började bli för stor. Enligt vad jag skrivit skulle det vara 1955 och då var jag fyllda tretton år. Jag är inte klädd i den traditionella maskeringen med strumpa över ansiktet. Jag föreställer något slags clown verkar det som. Min syster, Långa skuggan, är den som står med huvudet på sned och de andra är våra grannbarn.
Oj, vad det här känns länge sedan!
2 kommentarer:
Jojo. Det är minsann längesen. Jag minns att jag tvingade pappa att följa med för jag var rädd för att möta andra lussegubbar. Det gjorde han förstås snällt. Konstigt att jag inte nöjde mig med storasyrran, hon hade väl kunnat skydda mig mot mörkrets makter!
På den tiden pappa följde med var jag nog nästan lika rädd som du!
Skicka en kommentar