Tanten

På senare tid har det ju blivit för allom bekant att TANTEN har stigit i graderna och blivit kultförklarad. Såsom numera tillhörande denna kategori får man väl anse att det är lite smickrande, men dock en aning dubbelt!

När jag växte upp fick jag lära mig att niga och säga tant, moster och faster, när man hälsade, beroende på vilken relation man hade till kvinnorna i omgivningen. När man tilltalade dessa tanter (som ibland inte var mer än i trettioårsåldern) lade man till deras förnamn. Det blev tant Anna till en av grannfruarna, moster Ella till vår enda moster osv. Men vi duade dem alla. När vi var på kalas fick vi lära oss att efter maten gå fram till värdinnan, ta i hand, niga och tacka för maten.

I tonåren slutade jag med tanttitlarna till yngre kvinnor, de som var i min mammas ålder, men jag behöll titlaturen till de äldre, som mammas mostrar och min egen farmor, som jag aldrig duade.

Själv har jag inget minne av att jag titulerats tant någon gång, möjligen kan det ha hänt med något småbarn. Mina syskonbarn har ibland kallat mig för moster eller faster, men det har mest varit på skoj.

Men nu har jag förstått att jag ändå börjar uppfattas som en tant eller i alla fall en äldre dam, som unga människor kan välja att förhålla sig på ett särskilt sätt till. Två gånger den senaste veckan har jag fått exempel på detta.

Exempel ett utspelade sig i Stockholm på Djurgårdsfärjan. Där träffade vi på ett par bekanta till dottern. Två rara tjejer, som hälsade artigt och tog i hand, varvid den ena, en konststuderande i 20-årsåldern, faktiskt neg för mig. Jag blev lite fnittrig inombords, men kände mig rätt nöjd med det hela ändå. Det var lite rart på något sätt.

Det andra exemplet var inte lika trevligt. Igår var vi inne på ett apotek här i stan. Maken skulle ta ut lite medicin och jag skulle betala med mitt kort. Vi expedierades av en ung tjej, som redan när hon tilltalade maken, lät lite som hon talade till ett barn. Och inte blev det bättre när jag klev fram med mitt kort. Automaten stod lite avigt till, så jag kom inte åt att dra kortet riktigt, utan hon fick vända på den. Då var det som om hon kände sig tvungen att förklara för mig hur det går till att betala med kort. Precis, som om jag inte visste det. "...så slår du din kod och sen hörs det ett litet pling och då är det klart!" Allt med det där småbarnstilltalet.

När vi kom ut på gatan frågade jag maken om han hade uppfattat expeditens attityd på samma sätt som jag. Det hade han. Och jag kände protesten inom mig - så gammal och gaggig är jag väl inte ändå! Men man måste kanske vänja sig!