tisdag 10 januari 2012

Det så kallade egenintresset

Jag har tidigare i några politiska inlägg i bloggen reagerat på dagens ledande politik, som i så hög grad vädjar till väljarnas egenintresse och vad man får (eller inte får) i den egna plånboken. Visst kan även jag till och från känna att "man är sig själv närmast", men ändå är det här ohämmade egenintresset, som nuvarande politiska majoritet driver som sin politik, så långt ifrån den idé, som jag blev delaktig av redan i ungdomen och fortfarande strävar efter att hålla mig till.

När jag gick i gymnasiet, åren runt 1960, tog riksdagen beslut om en studiestödsreform, som skulle innebära väsentligt högre studiebidrag, än det jag och mina kamrater uppbar. Reformen skulle emellertid inte genomföras förrän efter det att jag tagit studenten. Jag uttryckte mitt beklagande för pappa: "Varför kunde det inte kommit ett par år tidigare, så jag också kunde haft nytta av det?!" Då bannade han mig. "Man ska inte bara tänka på sig själv! Du ska tänka på dom som kommer efteråt och att hela samhället blir bättre. Det kommer du också att ha nytta av!"

Lilla pappa! Han var så konsekvent i sin solidaritetstanke. Ibland kunde jag väl tycka att han var lite väl moralistisk och ordet solidaritet har nu blivit gammalmodigt. Men jag är glad att jag fick solidaritetstanken inplanterad i mig.

Jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget, efter att ha läst Lena Sommestads krönika i Aftonbladet härom dagen. Lena har låtit sig inspireras av filosofen Kant, vars idé var att
"...människan har förmåga att handla förnuftigt, med hänsyn till andra. Det ligger i människans natur att sträva efter egen lycka, menade Kant. Men vi kan också överskrioda våra egenintressen. Vi kan handla moraliskt."


Vidare skriver Lena:
Kants stora poäng var att inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm. I Sverige är det politiskt sprängstoff.
Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ekonomiska incitament och detaljkontroll.
Och vi bör befria offentligheten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft


Jag vet inte om pappa hade läst Kant. Det skulle inte förvåna mig, för han läste en hel del om politiska idéer. Men det spelar ingen roll. Jag vet bara att han både tänkte, argumenterade och handlade utifrån solidaritetstanken. Detta till skillnad från de föräldrar på Södermalm i Stockholm, som jag hörde om i radions Studio 1 igår. Där riskerade lärarna att föräldrarna, om barnen inte var nöjda med lärarens agerande ifråga om t.ex. tillrättavisningar, betygsättning och annat, helt sonika hotade med att byta skola och ta med sig skolpenning och annat till den nya skolan!! Tala om egenintresse. Ren och skär egoism är vad det är!

Tack Lena Sommestad för din fint formulerade krönika. Och tack pappa i din himmel, för vägen du visade mig på!

PS. Lena Sommestads krönika kan du läsa i hennes blogg, som finns på min blogglista.
DS

2 kommentarer:

Långa Skuggan sa...

Jag tror det är så här att vi måste återerövra orden och tankarna. Solidaritet har blivit blivit ett blahaord i det kalla klimat vi lever nu. Att kalla sig vänster är omodernt på nåt sätt tyckte jag mig märka idag när Jon Koldenius intervjuade Ida legnemark."Ni kan väl inte hålla på att kalla er vänster om ni vill vinna väljare" sa han ungefär.
Joho!! Det kan vi visst! Och vi ska vara stolta över det precis som vår pappa. Det är det kanske viktigaste just nu ; att ändra attityder. För jag tror som Lena Sommestad att människan egentligen inte är så där tänka på mig självig som makthavarna tror. Tack för ditt fina inlägg. Vi får höras lite oftare tror jag.

Torbjörn B sa...

Skogsviola och Långa Skuggan,

Varma och ack så betydelsefulla visdomsord från en man som uppenbart hade ett stort och gott hjärta.

Torbjörn B