Gökotta

Så har den årliga gökottetraditionen gått av stapeln. Denna gång i södra Östergötland. Vi är tre par som för tjugo - trettio år sedan var arbetskamrater på en folkhögskola i Småland. I början av 90-talet flyttade vi åt olika håll, men beslöt oss för att behålla kontakten, bl.a. genom vår tradition med gökotta. Nu ses vi varje år, när sommaren just börjat och naturen står i sin fägring. I år bjöd vännerna Sonja och Georg oss välkomna till sitt mysiga torp, som har det passande namnet Solberget. Och sol fick vi, kan jag lova! Det trots att SMHI hade utlovat regn på lördagen, när gökottan skulle gå av stapeln.  Men tji fick SMHI!

När vi kom fram på fredagseftermiddagen började vi med att stuva in vår medhavda mat och dryck i den fina källaren, som hör till torpet. Ingen kyl- och frys här inte. Någon el finns inte och det går så bra ändå. Och ölet får precis rätt temperatur i den svala källaren.

Lördagsmorgonen börjar alltid med en promenad. Förr var vi ute redan vid 6-tiden, men nu när vi kommit lite högre upp i ålder väntar vi till halv åtta. Det första vi hörde på morgonen var faktiskt göken! Och inte bara en utan flera! Hagarna ocn ängarna runt Solberget visade sig från sin bästa sida i grönskan. Lite botaniserande bland de nyutslagna örterna vid sidan av vägen blev det också. Bitvis fick vi dela väg med ett gäng ystra ungtjurar och för säkerhets skull tog Sonja och Gugge varsin käpp för att hålla kreaturen på avstånd.

Sedan är det dags att duka upp den medhavda maten och det är inte lite, minsann! Där är sill, strömmning, gravad röding och lax, sallader, ost, skinka, köttbullar grillade kycklingben och -vingar, tomater, oliver, meloner.... jag minns inte allt. Jo, mina små västerbottenspajer förstås! Här står husets värdinna, Sonja, framför den uppdukade buffén.

Och herrarna ser till att det finns glas och dryckjom på bordet. Öl och snaps ska det vara, förstås.

Det tog nog bortåt fyra timmar innan vi ätit och pratat oss mätta. Vi har så mycket att prata om. Sex personer, som alla är engagerade i många saker och som inte träffas alltför ofta. Vi har så många beröringspunkter och har varit goda vänner i många år. Så är det också som om vi såg varandra igår. Allt faller på plats direkt. Efter all denna mat blev det siesta en stund. Sedan tände Georg bastun, för det finns en sådan på Solberget också! Och så blev det mer mat och prat kvällen lång. Allt medan gökarna fortsatte att gala och koltrasten drillade. Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar och visst gäller det också vänskapen!