lördag 9 mars 2013

Dragspelet



Jag hittar ideligen gamla foton, som jag har glömt. Det här är taget i augusti 1982. Det vet jag, eftersom jag känner igen tapeten. Vi har nyss flyttat till Holsby utanför Vetlanda och inte hunnit att tapetsera om. Bilden är tagen av mammas sambo, Alf, när de besökte oss för första gången, efter att de blivit ett par.

Men det var dragspelet jag skulle skriva om. Våren 1982 fyllde jag 40 år. Det hade varit ett jobbigt år. Maken hade pluggat i Stockholm och jag hade hållit ställningarna hemma i Kalmar med jobb, skol- och dagisbarn  och desssutom ganska mycket politiskt engagemang. Vi stod också inför ett uppbrott, skulle flytta från Kalmar till lilla Holsby uppe på Småländska höglandet. Det var inte populärt bland barnen ska jag säga, så det blev ganska påfrestande.

Nåväl, nu fyllde jag 40. Släktingarna från Västergötland kom farande i brorsans orkesterbuss. De hade med sig presenter, även presenten från maken. De satte en bindel för mina ögon och så fick jag känna mig fram till presenten. Dragspelslådan låg på golvet, jag fick sätta mig på knä för att öppna den. När jag förstod att jag fått ett dragspel, började jag gråta! Jag blev så glad och även rörd. Jag förstod ju hur maken hade gnetat och sparat under tiden i Stockholm, för att få råd att köpa min önskepresent. Han hade bett broder Stig, som hade kontakter i musikbranschen, att införskaffa dragspelet.

Sedan spelade jag varje ledig stund i ett par veckor. Barnen suckade och stönade. De blev trötta på olåten. Men jag lärde mig faktiskt ganska fort. Jag kunde ju spela piano sedan barnsben, det var basen jag måste lära mig. Och så tekniken förstås.

Nu har jag haft dragspelet i över trettio år. Det blir inte så mycket spelat nu för tiden. Mest på sommaren ute i stugan. Jag gillar att sitta på trappen mot sjön på fina sommarkvällar och spela valser på dragspelet. Fingrarna är lite fumligare än förr. Brist på övning och lite effekt av artrosen. Men det hindrar inte att jag drar en trudelutt, t.ex. som på bilden nedan, tagen av dottern för något år sedan en sensommarkväll i kräfttider. 



1 kommentar:

Erika G sa...

Dragspel är ett sådant instrument som känns genuint "svenskt" för mig. Jag kan själv inte spela något instrument, då i inte är en musikantfamilj. Lillebror däremot är grym på gitarr och har spelat i ett band.

Härlig berättelse! Kram!