Alla dessa katter.....

Är du katt- eller hundmänniska? Den frågan diskuteras ibland. Det beror kanske på att det rör sig om våra närmaste husdjur, som vi gärna förmänskligar. För min del känner stark sympati för båda. Innerst inne är jag nog lite mer kattmänniska trots allt.

Jag har flera fb-vänner som älskar katter. De lägger ut fina bilder på de rara djuren. Ja, jag har vänner, som gillar hundar också. Det har jag fått bevis för, när jag skrivit om våra gamla hundar på bloggen. Därför fick jag lust att skriva lite om katterna i mitt liv. De är ganska många och de är alla borta för länge sedan.

Alla katter jag levt med utom en, fanns i min barndom. Den enda katt som funnits i min vuxna familj, var den intelligenta Amanda, som dottern fick som tröst, när vi flyttade till Holsby. Det var alltså egentligen hennes katt. Att vi inte hade katt tidigare, berodde på att vi inte hade bott så, att vi kunde släppa ut katten tidigare. Jag vet att man kan ha innekatter, men det passar inte mig. Katter ska kunna få röra sig fritt utomhus, tycker jag.

Men hemma i Örby kunde katterna gå fritt. Ut och in som de ville. Vi hade alltid katt, vad jag minns. De försvann ibland, men då kunde man få en ny unge av grannen, tant Ina. Historien om katterna är en del av historien om min barndom.

Den första katt som jag kommer ihåg, var nog född före mig. Det var en stor svart hankatt, som hette Petter. Han fanns i morfars och mormors hus i Kinna, där mamma och pappa hyrde enrumslägenheten på andra våning och där vi bodde tills jag var fem år, och vi flyttade till den nybyggda villan i Örby. Huset i Kinna togs över av min moster och morbror och det bestämdes att Petter skulle bli kvar hos dem. Men så hände det, som jag som fem-sex-åring minns så klart och som jag tog stort intryck av.

En dag, när mamma gick ner till landsvägen för att hämta posten, får hon se en svart katt komma gående i vägkanten. Hon kände genast igen Petter. "Kommer du, Petter", säger hon och Petter svarade högt och ljudligt. Sedan följde han med mamma hem och stannade hos oss. För mig kändes detta helt förunderligt. Tänk att Petter hade hittat till oss och gått den, som jag tyckte, långa vägen ända från Kinna! Petter blev till slut så gammal och orkeslös, så de vuxna insåg att det var dags att han skulle få sluta sina dagar.

Det kan inte ha gått alltför lång tid innan Petter fick lämna jordelivet, när man ser det så här i backspegeln. Nästa katt var en helvit hona med extra tår. Det var den första av tant Inas leveranser. Vi kallade henne Rosa. Hur hon försvann vet jag inte, men vi hade henne tillräckligt länge för att hon skulle få ungar. En av dem fick vi behålla och det blev Sessan. Hur de vuxna katter vi hade försvann, var svårt att förstå, men att man inte kunde behålla alla ungar, det fick vi acceptera. Och att det var pappa som tog hand om den saken, blev ju uppenbart. Jag läste Astrid Lindgrens berättelse, Något levande till Lame-Kal. Jag ska inte dra hela historien om det här, men den handlar om Anna-Stina och Lill-Stumpan, vars katta fick ungar, tre stycken som de döpte efter Männen i den brinnande ugnen, Sadrak, Mesak och Abednego. Sadrak gav de bort till en sjuk pojke, men de andra två? " 'Vi kan inte ha huset fullt av katter' förklarade mamma tålmodigt för sina små flickor. Så nu finns det ett kors målarmästarens trädgård med texten: Här vilar Mesak och Abednego djupt sörjda av Anna-Stina och Lill-Stumpan och monga andra katter."

Det var ju inte tal om att gå till veterinär med en bondkatt på den tiden. De fick leva sitt fria liv med de risker det innebar. Jag kommer inte ihåg alla, men katten på bilden minns jag mycket väl. Han hette Putte. Jag har för mig att han också kom från tant Ina och att hon behöll en kullbror till honom. Brorsan hette Klas-Emil. Putte gillade att krypa ner i portföljen som på bilden. Han trivdes också med att vi bar omkring honom i den. Vi hade lärt honom att vinka åt oss, när vi gick till skolan. Då satt han på köksbänken vid fönstret och skrapade med framtassarna på fönsterrutan, när vi vinkade till honom.

Putte fick vi behålla förhållandevis länge, men till slut försvann han också. Så småningom började vi misstänka att allt inte stod rätt till. Längre ner efter gatan bodde en familj, där både far och son var jägare. Särskilt sonen verkade intresserad av att prickskjuta katter. När vi så fick ytterligare en ny katt, den lilla grårandiga Pussy, en riktigt behändig kisse, tog mamma med sig den till herrarna ifråga. Hon visade upp Pussy och sa till dem att "detta är töseras katt, och låt bli att skjuta den!"

Pussy blev en riktig kelgris. Hon slapp att som de tidigare katterna vara i källaren om nätterna. Hon fick ligga i min säng och gosa. Hon gick med på att bäddas ner i dockvagnen och köras runt. Vi älskade Pussy.

En söndagsmorgon såg vi henne vandra iväg på närmsta grannens stenmur med svansen stolt i vädret. Det var det sista vi såg av Pussy. Inte långt efteråt hörde vi ett skott. Vi förstod genast vad som hänt. Pussy hade gått 50 meter för långt och kommit inom skotthåll. Min syster och jag var förtvivlade, vi var otröstliga. Till slut hittade mamma ett sätt att försöka lugna oss. Hon lovade att vi skulle ta bussen till Skene och gå på bio Cosmorama på eftermiddagen. Jag minns ännu filmen, inte så mycket av innehållet, men att den hette Sabina och titelrollen spelades av Audrey Hepburn. Men det var en tillfällig tröst. När vi kom hem från bussen och passerade stenmuren började vi gråta igen.

Det blev väl fler katter, men Pussys öde satte liksom en punkt för min barndoms oskuldsfullhet. Medvetenheten om att man inte kan lita på alla människor, att det rentav finns ondska i världen blev plötsligt ett realitet.

Det här hände på 50-talet. Mycket har förändrats, katter värderas på ett annat sätt nu för tiden. Och man kan definitivt inte skjuta med gevär hej vilt i villaområden. Det hade definitivt blivit polisanmälan. Men det var det ingen som tänkte på då.