När en blir kvar

Som mina regelbundna läsare vet, är jag en flitig radiolyssnare. Ett av favoritprogrammen är Radiopsykologen. Intresset emanerar väl till en del från min tidigare profession, men jag har alltid varit intresserad av mänskligt beteende, känslor, tankar och allt vad därtill hör. Jag är imponerad av de anlitade psykologernas professionalism och empati, men än mer imponerad är jag av de människor som ringer och blottar sina känslor, tankar våndor och tillkortakommanden.

I förra veckans program fick vi höra en man, som blivit änkling och hans berättelse om den djupa sorg han kände. En sorg och saknad, som kändes övermäktig för honom.

Inslaget väckte många tankar hos mig. Jag tänkte på mina föräldrar och jag tänkte på mig själv och oss.  Mina föräldrar var runt tio år yngre än jag och maken är nu, när pappa dog och mamma blev ensam. Medellivslängden ökar, men förr eller senare så kommer vi alla, som lever i ett förhållande, att få uppleva att en blir ensam kvar. Det är omöjligt att låta bli att tänka på och vi pratar också ganska ofta om den saken nu för tiden. Det blir allt viktigare att tänka på att ta vara på den tid vi har nu.

Pappa dog den andre januari 1981. Han blev bara 68 år. Mamma var 60. Julen som föregick vår stora sorg, tillbringade de hos oss i Kalmar. Jag hade till julklapp ställt i ordning ett fotoalbum med bilder från våra barns barndom tillsammans med sina morföräldrar. Jag varvade bilderna med dikter. Efter mammas bortgång tog jag hand om albumet. Den sista dikten har kommit att bli en tröstedikt och påminnelse om just detta. Dikten, Luftslott, är skriven av Sten Selanderoch lyder sålunda:

Luftslott

Kan du förstå att vi är gamla redan och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan? De där som åldras är ju inte vi.

Har någonsin vi känt den stumma ledan som livet blir förskämt och surnar i?

Vi har ju inte hunnit tala ut på åttatusen kvällar med varandra,

och vi har nya land att genomvandra på upptäcksfärd var dag till livets slut.

Var lugn, vår dialog skall aldrig sina. Vi kan ju resa på vårt eget vis-

fast du vill hellre till Paris då jag nödvändigt skall iväg till Kina.

Och blir vi nitti år, skall än vi språka om min oskrivna, vackraste lyrik.

Nej, vi är inte gamla. Jag är lik en våt och ruggig skinntorr gammal kråka, 

det vet jag. Men för dig, i verkligheten, är jag den unga solbrända poeten

som ankrat med Galejan i din vik. Och du - för mig är du alltjämt musik

havsvind och nyponblom, behaglig, vårlig Eros, fast du nog blivit ganska tung och grå.

Men vad betyder det hur andra ser oss, när vi är vackra för varann ändå?

Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. De är de enda byggen som består.

Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla.

Vi vet ju hur den ligger mellan klitter av milslång utsikt över hed och hav.

Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av.

Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne,

och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne.

Kom, vi går dit. vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam.

Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två.