God Jul!

Nu har Krumiluren anlänt från Stockholm, så nu har julen börjat. Vi är inne i stan för att fixa det sista och det är en förfärlig dag! Var tvungna att åka till Knalleland för att hämta en skivspelare som vi beställt. En som vi kan spela våra gamla vinylskivor på. Så nu skall här frossas i nostalgi igen.
Dottern åker hem på annandagen, men maken och jag tänker häcka i stugan till efter nyår. Därför blir det inget skrivet på bloggen på ett tag.
Därför, kära läsare, önskar jag er nu en riktigt härlig jul och en bra början på det nya året! Jag kanske springer på några av er under helgen.
Kram på er alla!

Konsum hi och Konsum hå!

Detta var titeln till en låt som Bengt Sänd gjorde en gång i tiden. Den var väl ganska mycket satir, men jag vill använda den som en hejaramsa till Konsum. Jag har varit medlem i Konsum sedan 1964. Jag gick med när jag flyttat permanent till Göteborg och fått en egen studentlägenhet. Då fanns en konsumbutik i stort sett varje kvarter. Sedan har jag varit Konsum trogen.

Det är mycket som ändrats på de här åren. Från att ha suttit och räknat kassakvitton, lämnat in en påse med kvitton efter nyår och så småningom få en postanvisning med upp till 3-4% av årets köpesumma till att dra ett kort och scanna in varorna. Jag behöver inte ens träffa en kassörska utan kan scanna av mitt köp i en egen automatisk kassa. Jo, jag får en gång i månaden en eller två, ja tom tre checkar om 50 kronor hem i brevlådan, men någon riktig återbäring är det ju inte. Det får jag på OK, som jag naturligtvis som äkta kooperatör, har varit med i så länge jag haft bil.

Varför är jag så ihärdig i min trohet mot konsum? Det är ju numera inte någon större skillnad mot andra företag i branschen. Var är medlemsinflytandet nu för tiden t.ex.? Och inte är det billigare heller, snarare tvärtom. Men KF är faktiskt inte helt som andra företag. Jag är som medlem fortfarande delägare. Jag får kallelse till medlemsstämma och jag deltager i en referensgrupp. Det är ingen privatkapitalist som tjänar på hur mycket jag handlar och inga aktieägare.

Nu finns bara en konsumbutik i Borås och det är stormarknaden Coop Forum. Jo, en till, i Dalsjöfors. Men den butiken ville Konsum Väst lägga ner, så de idoga dalsjöforsarna tog saken i egna händer och bildade egen konsumförening. Jag är naturligtvis medlem där också. Nu undrar jag om det är något politiskt i det hela när inte konsum kan etablera sig i större omfattning i stan. Min kära syster, bloggaren Långa skuggan, hade ett inlägg igår om orättvisor i Borås. Min något konspiratoriska tanke är att detta även gäller konsum. På ett referensgruppsmöte härom året fick vi information om att man ville etablera Konsum Extra på Brodal. Sen visar det sig att det inte verkar bli något av detta. Istället ryktas det att Lidl ska få bygga där!!! Hemska tanke!

När Ica Maxi öppnade vid Åhaga, lade lokaltrafiken om busslinjerna så att flera linjer passerar vid Ica och med täta turer, medan den enda linje som passerar Coop hotades med nedläggning. Den fick dock vara kvar, men med betydligt glesare turtäthet.

Med sådana beslutsfattare i kommunstyret blir kampen hård för oss konsumentkooperatörer. Men vi ger oss inte! Konsum hi och Konsum hå!!

Nya TV-tider för Globenkonserten

Ursäkta om jag lurade mina bloggbesökare när jag skrev om "Sånger för livet" i Globen. Vi fick ju besked om att konserten skulle sändas den 14/12 och 21/12. Jag blev också lurad, men här kommer de rätta tiderna (hoppas jag!)
22/12 kl. 20.00 i SVT1 (första delen)
24/12 kl. 20.00 i SVT1 (andra delen)
repriser:
25/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24
27/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24

Mer gardinnostalgi

Vi har ätit söndagsmiddag, maken och jag. Det var min tur att laga till anrättningen och det blev italiensk husmanskost. Förrätt: bruschetta med mozzarella, lufttorkad skinka, pesto och soltorkade tomater. Varmrätt: Pollo alla crema di cipolle (jag översätter inte, men pollo betyder kyckling). Till detta drack vi inte italienskt vin, men väl argentinskt Mendoza. Om det blir någon dessert vet jag inte, maken håller just nu på att diska.

Sådana här måltider med vin inspirerar oss till nostalgisamtal. När jag sitter där med alla ljus tända - vår första adventsljusstake, mormors smidesstake som alltid hade röda ljus med silkespapper och dessutom hennes lampetter i mässing - då blir nostalgin överväldigande. Min blick faller på de nyuppsatta gardinerna i köket (lägenheten - inte stugan denna gång). De här gardinerna sydde vår älskade mamma och mormor, broderifreaket Dagmar, till vår första jul i den nybyggda villan på Sillpackargänd 8, Lindsdal, Kalmar. Den julen är nog en av mina lyckligaste - i alla fall sedan barndomen. Det var 1974. Vi hade flyttat in på sommaren. Äldste sonen hade börjat skolan i Lindsdal, den andre - numera den s.k velourmannen -gick på dagis och själv hade jag vår älskade sladdis - numera krumiluren - i magen.

Jag fick en julklapp av maken som jag aldrig glömmer. Det var en morgonrock av finaste kvalitet och design. När jag påminde honom om det nu vid middagen, kom han bara svagt ihåg färgen, varmt tegelbrun. Men modellen var så fin och jag älskade och slet helt enkelt ut detta plagg. Min mage var lagom rund, jag måste ha varit ungefär i sjunde månaden.

Vad är det med detta att stryka? Varför blir jag så rörd när jag stryker gamla gardiner? Det är så sinnligt - värmen, renheten, doften, de vackra textilierna. Jag har väl det i generna - tyger, garner... Jag måste nog utforska detta mer i mitt inre.

Sen kom maken in i sitt nostalgitänk. Åren på Tomteboda blindinsitut. Ungdomsåren i Stockholm. Alla småbutiker, tvättinrättningar, krogar runt Östermalmstorg! Om inte han börjar blogga snart--- då får jag mycket mer att berätta! Hans historia också.

Angel in Borås

I morse tog vi vår numera sedvanliga morgonpromenad före frukost i stadens centrum. Det var riktigt mysigt så här en söndagsmorgon efter luciafirandet. Vi var inte ensamma i stan, trots den relativt tidiga timmen. Flera av Borås invånare var samlade på torget för att uppleva senaste tillskottet i stadens kulturliv. En isskulptris från Jukkasjärvi höll på hela luciadagen för att med motorsåg skulptera i ett isblock från Torne älv. Motivet - ja det ser ni på bilden. Riktigt vackert med blå strålkastare framför rådhustrappan. Det hade börjat ljusna lite för mycket för att vi skulle få full effekt. Vi får väl kanske ta en tur i kväll och hoppas på att den inte ska smälta bort för fort. Enligt Borås tidning ska den kunna klara upp till fyra plusgrader.

Innan vi gick hem till den väntande frukosten tog vi oss en titt på skridskoåkarna runt julgranen. Riktigt hemtrevligt på Stora torget så här före jul!

En utdöd tradition?

Idag, den 12:e december är det "lusseafta". Det var förr i tiden, dvs när jag var barn i början av 50-talet, näst julafton den roligaste dagen i december. Luciatåg den 13:e hade man i skolan och i föreningssammanhang, i mitt fall Unga Örnar. Men lusseafta var något anarkistiskt, ockult, hedniskt och kittlande spännande! Jag vet att detta att "lussa", dvs klä ut sig till oigenkännlighet och trava runt i husen och muttrande ställa sig innanför dörren i hopp om att få något att bli bjuden på, var en gammal sed framför allt i Västsverige. Hemma i Örby lussade vi, inte bara barn utan också vuxna, ja till och med gamla tanter.

När jag och syrran lussade första gången, var vi så små att vi inte vågade gå själva. Vi var nämligen rädda för de andra lussegubbarna som drog runt på byn. Pappa fick följa oss och stå utanför husen och vänta när vi var inne och höll fram våra påsar. Det var en del andra små lussegubbar som i sin tur blev rädda för pappa, där han stod i skumrasket och väntade på oss, trots att han inte var utklädd! Det var mörkrets makter understödda av Lucifer som rådde den kvällen.

Nu tror jag att den här seden är utdöd. Men jag skulle bli oändligt lycklig om någon kan tala om för mig att jag har fel! I så fall följer jag gärna med och lussar nästa år, precis som tant Alice och tant Ina gjorde hemma i Örby.

Om ni tycker att bilderna jag lagt till i detta inlägg inte stämmer med texten, vill jag bara tala om att jag tog dem vid stugan i morse när jag vaknade och innan dagsljuset hade riktigt uppenbarat sig denna lusseafta.

Att sjunga i kyrkan

Nu har jag varit ute och körat igen. Denna gång vid luciakonsert i Gustav Adolfskyrkan i Borås. Det var ju inte lika storslaget som i Globen, men det var roligt i alla fall. Det bästa med att sjunga i kyrkor är den fina akustiken. Därför går jag nästan bara i kyrkan när det handlar om musik, antingen för att lyssna eller sjunga själv. Mina kyrkobesök handlar om skolavslutningar i Småland med barnbarnen, begravningar och konserter.

Som vi bor nu, praktiskt taget vägg i vägg med Gustav Adolfskyrkan, får jag ändå ett förhållande till kyrkobyggnaden. Den står där, stor och dominerande, man kan inte undkomma den. När jag ska gå ut på stan slänger jag oftast en blick på tornklockan, när vi tittar på TV på kvällarna hör vi kvällsringningen klockan åtta. På vardagsförmiddagarna är det själaringning och på söndagarna ringer det till högmässa. Det har också hänt att jag slunkit in på musikandakt några gånger.

Jag är inte kristen och jag tror inte på Gud. Men andakt är något jag tycker om och som berör mig i själen, framför allt om det handlar om musik. Om man inte gillar vad prästen pratar om kan man tänka på annat och ha sin egen lilla andakt inombords. Jag tycker om att känna mig andaktsfull. Till sådant passar kyrkorummet bra förstås.

När jag en gång i tiden under utbildning gjorde praktik på en folkhögskola som drevs av pingströrelsen, var jag med om andakt varje förmiddag. Men det var inte andakter som passade mig. Det var alldeles för högljutt och stökigt med hallelujarop och prisande, armar i luften och klappande i händerna. Det var som om de måste övertyga sig själva om att Jesus fanns, att dom inte riktigt kunde tro på honom i stillhet.

I går kväll var det konsert, inte andakt. Men stämningsfullt var det att stå i koret och känna att rösten bar tillsammans med ett hundratal körsångare i alla åldrar med den lilla minilucian och hennes tärnor i spetsen.