Jag har ägt ett par gåstavar i några år vid det här laget. Fick dem av maken i julklapp en gång. Ja, jag hade önskat mig dem, trodde att det skulle vara bra för mina artrosknän. Men skam till sägandes så har de inte kommit särskilt mycket till användning. De har mest stått ute i stugan och jag har tagit en till stöd ibland när det varit halt i bastubacken och på stigen till dasset.
Men så för någon månad sedan fick jag ont i ryggen igen och nödgades uppsöka min rara naprapat, Lisbeth, för att få hjälp. Hon kommer med diverse goda råd som ska hjälpa mig att förebygga att jag får ont igen. "Du ska gå med stavar" sa hon, "det gör att du får en bättre hållning och undviker att kuta så mycket!" (obs! inte kuta = springa!)
Så nu står stavarna i hallen och väntar på att få komma ut. Idag hände det. Ja, dvs jag har varit ute med dem i stan en gång förut, men då "stavade" jag inte så länge jag gick på gatorna utan först när jag kom in i Annelundsparken. Men i morse klev jag över tröskeln och använde stavarna hela tiden, på gatorna också. Och jag var inte ensam om detta. Nu struntar jag att det ser fånigt ut - och förresten struntar jag i att jag ser fånig ut även utan stavar. Så det så!
1 kommentar:
Det är nog ingen dum idé. Men kuta - det ligger i generna. Vi går precis likadant som morsan, du och jag. Fast hon hade ju aldrig några stavar förstås.
Skicka en kommentar