lördag 13 februari 2010

Att ge och mista liv

Dikten med den lilla akvarellen är skriven och målad av min nära vän Gugge. Hon skrev den och flera andra i en liten tankebok och som bearbetning av sorgen, när hon mist sitt fjärde barn, Viktor, två dagar gammal.
Att mista ett barn är väl det värsta en människa kan råka ut för, i alla fall om man är förälder. Själv kan jag inte tänka mig ett värre öde än att överleva mina barn. Gugge har varit med om att förlora tre.

När jag första gången träffade Gugge, var hon föräldraledig med sitt andra barn, Joel, nu snart 28 år. Jag hade börjat min tjänst vid folkhögskolan medan hon var ledig, men vi visste om varandras existens och när vi möttes i kopieringsrummet på skolan så brast vi båda ut "det är väl du?" Där började en vänskap som bara har växt och fördjupats.
Jag fick snart veta att Gugge hade mist sitt första barn, en flicka, som skulle heta Elin. Elin hade dött i livmodern strax före beräknad förlossning. Det hade varit en svår tid, men de hade kommit över det och sedan hade Joel kommit.

Gugge och Lasse ville ha fler barn och läkarna försäkrade att det som hänt vid första graviditeten inte skulle behöva upprepas. Det kunde vara rena slumpen och allt hade ju gått bra med Joel.


Hon blev gravid igen. Allt förlöpte normalt. Inga alarmerande läkarundersökningar, magen växte och Gugge började känna sig trygg. Men så hände det som inte fick hända. Barnet, en flicka, dog i livmodern en tid före beräknad förlossning.

Det var efter detta som vår vänskap fördjupades. Vi blev mer förtroliga med varandra och vi började umgås mer. Vi bildade vår firma, vi reste tillsammans och vi pratade mycket - om jobbet om barn och också om den svåra frågan - skulle Gugge våga bli gravid någon mer gång.

Efter ett par år bestämde de sig. De fick kontakt med en läkare, som lovade att Gugge skulle få all tänkbar hjälp och täta kontroller under graviditeten. Hon skulle följas minutiöst.

Så blev det en ny graviditet. Gugge och Lasse hade många vänner, som engagerade sig. Vi var alla glada för deras skull. De täta läkarkontrollerna visade inga tecken på att det fanns någon anledning att oroa sig. En arbetskamrat till oss väntade också barn och bad Gugge och mig att klä hennes babykorg. Hon blev väldigt nöjd och erbjöd Gugge att denna kunde få ta över korgen, eftersom kompisens baby skulle vara för stor för den, när Gugges barn skulle komma till världen.

Förlossningen skulle sättas igång och dagen var fastställd. Gugge och Lasse ville att Joel skulle vara hos oss under tiden.

De kom på morgonen med Joel. Vi kramade om varandra, lättade att barnet äntligen skulle komma och beredde oss på en lång dag av väntan. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen annat än att den var lång. Joel var nog ganska tyst, frågade inte så mycket.

Vi satt vid TV:n, tittade på barnprogram, när telefonen ringde. Det var Lasse. Förlossningen hade gått bra, men... Jag hann tänka "säg inte detta!!" När Gugge fått upp barnet, en pojke, på magen och den första ljuvliga känslan av lättnad hade kommit, hade hon tittat lite närmare på barnet och sett att han var alldeles blå. "Ska han vara så här blå?" hade hon sagt till personalen.

Nej, naturligtvis inte! De hade snabbt tagit hand om pojken, läkarundersökt och förstått att han hade svårt att andas. Första misstanken var diafragmabråck. Det blev ilfart med pojken till Göteborg. De gav honom namnet Viktor. "Det namnet betyder segrare. Det skulle han i alla fall ha med sig" sa Gugge efteråt.

Jag talade om för Joel att han fått en lillebror. "Precis som jag önskat mig" sa han. Sedan fick jag berätta för honom att hans lillebror var sjuk och att mamma och pappa skulle åka efter till Göteborg. Han fick stanna hos oss över natten och fick sova hos mig i dubbelsängen.

Det var inte diafragmabråck. Det var värre än så. Viktor hade ett väldigt ovanligt syndrom. Det yttrade sig i att vänster lunga var missbildad och förstorad, så att hans hjärta hade förskjutits till höger sida och och den andra lungan hade tillbakabildats. Han opererades, men det gick inte att rädda hans liv. Viktor dog under sitt andra levnadsdygn.

Jag var hemma hos Gugge någon dag efter hennes hemkomst. Vi satt i en av sofforna i deras öppna, ljusa vardagsrum. Hon hade foton på Viktor. Han var precis lika näpen som alla nyfödda sovande barn. "Jag tycker att han är lik mig" sa Gugge. Hon pratade fortfarande om Viktor i presens. Hon beskrev att det kändes som om hon hade honom i famnen, där hon satt i soffan. Jag förstod att hon beredde sig för att ta in verkligheten, men än hade hon inte gjort det.


De ville att vi skulle vara med vid begravningen. Det var så obeskrivligt sorgligt. Den pyttelilla vita kistan. Att ta avsked av en liten person, som vi aldrig fick lära känna, men som vi genom hans föräldrar ändå kände så väl.


Viktor dog i februari månad 1987. När jag nu, efter Gugges medgivande skriver detta, känns det som om det var igår. Alla känslor väcks till liv igen. Min medkänsla, min oro, min sorg, men kanske mest av allt - min beundran för det sätt som Gugge tog sig igenom den svåra tid som följde på Viktors död. Ett sätt för henne att bearbeta sorgen var att skriva och måla. Därigenom fick hon också hjälp att lotsa den då femårige Joel igenom hans sorg. Hon gjorde en liten bok med teckningar, där hon berättar om det som hänt utifrån Joels perspektiv. Boken har legat där i alla år som gått och fått mogna. Först nu känner hon att hon är redo att publicera den.


För min egen del har deltagandet i Gugges öde och hennes styrka att överleva det som hänt med en bibehållen och utvecklad mognad, varit en ovärderlig erfarenhet. Tack vare henne har jag själv kommit tillrätta med många av mina rädslor. Tack min vän, för att du lät mig skriva dessa rader.

1 kommentar:

enkrumilur sa...

Nu läser jag det här för andra gången och gråter lika mycket som sist jag läste det. Det är så sorgligt och hur det går att leva med den där sorgen går inte att förstå. Gugge är och har alltid varit en av mina främsta kvinnliga förebilder på så många olika plan och jag är så tacksam över att få känna henne OCH lika tacksam över att just du mamma är min mamma.
Kram!