Efterlängtade vännerna Lasse och Gugge kom på lördagen. Det kändes som om de kom med våren från Malmö, fast det är lika mycket snö där som här. Men jag fick faktiskt riktiga vårkänslor när jag öppnade blomsterpaketet, som Gugge överlämnade. Vilka underbara tulpaner! Och se så fint dom passade på vårt köksbord!Vi hade gjort upp ett program för lördagen och när vi ätit vår välkomstlunch, travade vi iväg till Borås konstmuseum för att se Lars Lerin-utställningen, som pågått ett tag och som var ett önskemål från våra gäster redan när vi var hos dom före jul. Och det var sannerligen en upplevelse. Hasse Persson, konstmuséets chef, guidade som vanligt ypperligt. Han sade att denna utställning var den som dragit mest folk någonsin och han trodde sig veta varför. Han menade att så många människor prövar på att måla akvarell och vet därför hur svårt det är. Gugge och jag kände igen oss i detta. Vi har till och från träffats på somrarna och farit iväg någonstans i akt och mening att måla. Vi har suttit vid branterna vid Stens huvud i Skåne, vi har målat på Ölands alvar och vid Bohusläns klippor. Det har varit mycket trevligt och vi har hunnit avhandla en hel del viktiga ämnen, ibland har vi varit nöjda med vad vi åstadkommit i akvarellblocken, men för det mesta konstaterar vi att det inte blir som vi tänkt oss.
Hasse Persson berättade också att det även kommit många professionella konstnärer som velat studera Lars Lerins målningar för att få tips om hur man gör. Det har jag inga ambitioner att göra. Snarare blir jag bara påmind om mina egna begränsningar och njuter istället av att betrakta dessa underbara verk - bara betrakta och ta in....
Nu var det så mycket folk, så det kändes inte helt bekvämt. Men vi har hört genom Hasse Perssons visning så mycket intressanta fakta att vi ska gå tillbaka en vanlig vardag och se utställningen en gång till utifrån dessa förutsättningar. Om det är någon som ännu inte sett dessa mästerverk uppmanar jag på det bestämdaste - ta er dit före den 8 mars! Det är väl värt att resa några mil.
4 kommentarer:
Jag håller med om att det är en helt fantastisk utställning och man erfar sina egna tillkortakommande men är ändå ljuvligt att beundra hans förmåga att fånga såväl vardagen som ljuset. man kan se den många gånger utan att tröttna.
Det finns väl ingen tid till det idag?
En trappa ner i kulturhuset finns ytterligare en fantastisk utställning. Åtminstone om man är under tre år."Kan själv" heter den och vi ska dit för tredje gången imorgon. Kajsa älskar den och det gäller att passa på när de nu satsar på barnkultur!
kram till moster
Varför inte titta in till oss och samtidigt hälsa på kusinen-bilförsäljaren som kommer med sonen i morgon?!
Skicka en kommentar