Barabas och Jesus i Bjästa

På påskdagens eftermiddag lyssnade maken och jag till en dramatisering av Pär Lagerkvists roman Barabas. Det var en uppsättning av radioteatern, som sändes första gången 1954. Mycket välspelad och med en ung Erland Josephson som berättare.
Men det var innehållet, som fick mig att tänka till.

För den som inte känner till historien, ska jag kanske kort rekapitulera händelsen. Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus var satt att skipa rättvisa i Jerusalem. Han hade att förkunna domar mot en hel rad ogärningsmän. Barabas var en av dem. Han hade gjort sig skyldig till brott som skulle rendera honom hårt straff, korsfästelse. En annan person som ställdes inför domaren var Jesus. Han var anklagad för att han påstod sig vara Guds son, vilket de judiska ledarna ansåg vara ett grovt brott. För romaren Pilatus var detta inte så allvarligt. Han ville fria Jesus. Men folkmassan krävde att Jesus skulle bli dömd till korset och att Barabas skulle släppas fri. "Men denne man har ju inte gjort något ont" sa Pilatus. "Korsfäst honom, korsfäst honom" skanderade folkmassan. Och Pontius Pilatus föll till föga och lät folket få som det ville.

Allt det som sedan blev grunden för den kristna läran, tror jag inte på. Att Jesus dog för våra synder och att han uppstod från de döda, för att visa att döden - synden kunde besegras. Men som berättelse om människans natur och hur kampen mellan ont och gott kan ta underliga vägar, är detta klassiskt och kan tillämpas än idag. Enligt Pär Lagerkvists version blev inte Barabas glad och lättad över att slippa sona sitt brott. Han brottades livet ut med skammen att han kom undan och därigenom sände en oskyldig i döden.

I dessa dagar, när "Bjästafallet" är på tapeten, känns denna historia mycket aktuell. Folket - pöbeln- eller som på bibelns tid präster och fariséer - kräver att den skyldige ska rentvås och offret ska hängas ut och förföljas. Hur många sådana händelser har inte skett genom historien?! Och inte går kyrkans folk fria från att ta rättvisan i egna händer utifrån sin egenhändiga moralism. "Var det inte så att det egentligen var flickans fel? Hade hon inte lockat och förfört den oskyldige gossen?"

Barabas och Judas, som förrådde Jesus, har en viktig roll i hela historien. Om inte de två hade funnits, hade inte Jesus hamnat på korset och man kan undra om det hade blivit någon religion av det hela då. Men Jesus och en tonårsflicka i Norrland, som båda blev oskyldigt dömda, kan tjäna som en påminnelse om vi människors tendens att döma och fördöma. Av detta har vi något att lära.