Politik i fågelvärlden

Jag sitter på verandatrappen och studerar fågellivet. Det är ett veritabelt krig f.n. Holkkriget pågår. Blåmesar, talgoxar och nötväckor har redan etablerat sig i sina bostäder. Då kommer invandraren från Afrika, den svartvita flugsnapparen och lägger sig i urinnevånarnas organisation. Det finns lediga holkar, men flugsnapparen vill gärna leva som svenskarna och nöjer sig inte med vad som blir över. Blåmesen är mest aggresiv. "Han beter sig som en sverigedemokrat" säger maken. Och det ligger något i det. Man riktigt hör hur den blågula blåmesen ondgör sig över svartskallen som kommer och tar över det svenska samhället. "Dom kan väl hålla sig i Afrika och inte komma här och ta våra holkar" tycks han mena.
Den röda domherren intar en annan hållning. Han sitter tryggt på fröautomaten och släpper fram alla möjliga. Visserligen behöver han inte slåss med flugsnapparn, som helst håller sig till sin egen animala kost och ratar svenskens underliga matvanor. Men ändå, domherren beter sig solidariskt. "Maten räcker till oss alla, bara vi fördelar resurserna rättvist" säger den röde.
Sen kommer hackspetten. Han är inte så mycket för solidariteten utan tänker mest på sig själv. Han tolererar det mesta, bara han själv tjänar på det. I egenskap av sin storlek kan han göra som han vill. "Här kommer jag" säger han "sitt kvar om ni behagar, jag tar ändå vad jag vill ha".

Jag vet, man ska inte förmänskliga djur. Men - jag har sagt det förut - fåglar är inte bara djur, de är nästan som människor. Och lite fantasier kan man väl få ägna sig åt så här i vårtider?!