Igår åkte vi in till stan för att lyssna på Mona Sahlin och hennes "stödtrupp", gamle boråsaren Ingvar Carlsson. Solen sken, massor med folk som lyssnade och applåderna var många och långa. Ingvar började. Med humor och värme berättade han om Monas erfarenhet och kunnighet efter många år i regeringsarbete på olika poster. Han bemötte hennes häcklare, som menar att Mona ingenting kan, och jämförde med Fredrik Reinfeldts erfarenheter när han tog över som statsminister. "När Mona arbetade hårt i regeringen för att klara krisen i början av 90-talet, var Reinfeldt förvisad till skamvrån av Bildt", sa Ingvar. Sedan bannade han sina gamla kollegor i partiet, som mitt under valrörelsen pratar skit om Mona och partiledningen. Men Ingvar ställer upp, som den genomärlige kille han är. Han fick t.o.m. beröm på ledarsidan i BT idag och det vill inte säga lite.
Men Mona då? Jo, hon höll verkligen ett ideologiskt tal och visade på att skillnaderna mellan de båda regeringsalternativen verkligen är mycket större än vad många - inte minst bland media - vill göra gällande. Det är inte kronor och procent hit eller dit som är det viktiga, det är hur kronor och procent används, och där finns stora skillnader. När Mona och de rödgröna vill att pensionärer och löntagare ska betala lika skatt för lika inkomst, så är det en princip, alla ska behandlas lika. Att det finns miljonärer även bland pensionärer spelar ingen roll, dom ska betala lika skatt som andra miljonärer. Så här var det på område efter område. Den som lyssnar och tänker efter och tar reda på, inser att det finns skillnader.
Fredrik Reinfeldt brukar använda ett uttryck om de människor som i första hand ska få skattesänkningar - "samhällsbärarna". Med det menar han t.ex. sjuksköterskor och poliser. Mona höll med om att dessa människor verkligen bär upp samhället och förtjänar uppmuntran (mina ord). Men även polisen och sjuksköterskan kan bli sjuka eller drabbas av funktionshinder, liksom vem som helst av oss. Då måste vi andra kunna bära dem och därför måste vi fördela resurserna så att vi alla gemensamt blir samhällsbärare på olika sätt.
Jag kan inte räkna upp alla exempel, som Mona tog upp, men hon förklarade sin ideologi och politik med ett klassiskt slagord: av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Organiserar vi samhället efter den principen, så får vi det solidariska och trygga samhälle, som vi alla är förtjänta av.
Tack Mona för ditt inspirerande tal!
1 kommentar:
Heja !! Heja...En kvinnan i makten , på en riktig eftertänkande politik som ser individ på humanistisk sätt.
Skicka en kommentar