Hjo

Efter vistelsen i Varnhem, tog vi oss till Hjo för en extra semesterdag, när vi ändå var ute och åkte. Dessutom ville vi fira vår bröllopsdag. Vi har nu varit gifta i fyrtiosex år! Kan man tänka sig. Vi kom till Hjo tidig lördag eftermiddag och tog in på vandrarhem. Sedan tog vi en liten tur på stan och hittade denna underbara skulptur med en rund form (jordklot?) omgivet av en liten bänk att sitta på och ett träd planterat bredvid. Men det finaste av alltihop var texten på sockeln:
"Att plantera ett träd
Att plocka ett äpple
Att vakna tidigt
...säga Godmorgon liv!"


På kvällen hade vi bokat bord på en restaurang i hamnen med utsikt över vattnet. Vi beställde fiskspett med saffransaioli, fräscha grönsaker och fantastiskt goda små färskpotatis. Ett svalt Loirevin ackompanjerade det hela och sedan åt vi italiensk maräng med färsk frukt. En mysig kväll.


Och jag hittade en bild till på Birger Jarl. Det är inledningsscenen, där jarlen busar med sina barnbarn och berättar om gamla tider.

Varnhem och Birger Jarl

I Varnhems klosterkyrka ligger Birger Jarl begraven. Birger Jarl som bl.a. anses som Svea rikes grundare. Därom tvistar de lärde. Men tillräckligt betydelsefull var han för att det ska finnas anledning att fira denne märklige man, när det nu har gått 800 år sedan han dog. I Varnhem sätter man upp en teaterföreställning om Birger i ett tält i trädgården utanför kyrkan. Premiären av denna föreställning fick vi tillfälle att övervara i fredags, tack vare att titelrollen spelas av en systerson till maken, Christer Arvidsson, en av de två professionella skådespelare som deltog i uppsättningen. Resten av ensembeln bestod av amatörer från Varnhem med omnejd.

Vi såg föreställningen tillsammans med Christers föräldrar, makens syster Nora och hennes man Arne Arvidsson. Det var en lustfylld upplevelse mycket tack var Christers fina tolkning av Jarlen, som var på scen hela tiden under den 1½ timme långa föreställningen. Men även alla andra gjorde en storartat insats, inte minst de barn och musiker som deltog. Musikerna var en professionell grupp, Ambrosia, som specialiserat sig på medeltida musik.

Den som har möjlighet att ta sig till Varnhem och bevista denna föreställning, kommer inte att bli besviken. Jag tänkte scanna programmet, men det får vänta tills jag kommer inte till stan igen, eftersom jag inte har någon scanner här ute i stugan. Till dess får ni hålla tillgodo med några bilder jag själv tog, dock ingen tydlig på jarlen. Men, som sagt det kommer så småningom.

Bröllopet mellan Birgers dotter Rikissa och prins Håkon av Norge

Slutscenen, där Birger dör i kretsen av sina närmaste.

Vid efterfesten, som vi blev inbjudna till spelade gruppen Ambrosia...

.... och huvudrollsinnehavaren Christer och hans föräldrar hade mycket att prata om.

Fortsättning följer.

Sommarprat

Så har då sista sommarprataren för året gjort sitt. Niklas Rådström var sist ut. Fram till idag på förmiddagen hade jag gjort en lista på de tre sommarpratare, som jag tycker har varit bäst i år. Jag tänkte presentera dom på bloggen, men avvaktade sista programmet och därför blev det fyra istället för tre.

Jag har inte hört alla programmen, det ska erkännas, men ganska många. Några har varit erbarmligt dåliga, dom nämner jag inte. Men några har varit strålande. Min topp-4 lista ser ut så här. Jag börjar nerifrån.

4. TOMMY KÖRBERG
Hade mycket att berätta. Många dråpliga historier, berättade med humor och stor självironi. Inte rädd för att driva med sig själv. Men också allvar om svåra saker i livet. Dessutom spelade han bra musik.

3. MATS SUNDIN
Till skillnad från flera andra idrottsmänniskor lyckades Mats förmedla något annat än bara träning, tävling och resultatuppräkning. Hans skildring av resorna till mormor och morfar i Tornedalen på somrarna innehöll mycket värme och fina miljöbeskrivningar. Han vågade också tala om sina tillkortakommanden inom idrotten och känslorna som rider en när motgångarna kommer. En mjuk, känslosam själ i en machokropp.

2. NIKLAS RÅDSTRÖM
Författare är nästan alltid bra sommarpratare. De äger språket - viktigt i radion. Niklas Rådström hade gett sig på det svåra (eller lätta?) ämnet "Livets mening". Han hade inte kommit på något annat när producenten bett om det. Men det blev så bra!Niklas är en fantastisk miljöbeskrivare. Finstämda naturskildringar från Öland, från Stockholm och bäst av allt - hans berättelse om när han upptäckte stjärnorna!

1. ANNA ODELL
Den absoluta ettan. Äntligen fick man höra hennes egen version av vad som hände med hennes konstverk och hennes intention med detsamma. Också hon med ett rikt språk, begåvat och känslomässigt framfört som fick hennes belackare att framstå som fantasilösa, korttänkta och känslokalla. Och detta utan att på något sätt förhäva sig.Hon beskrev vanmakten hos de människor, som tvingas till underkastelse på grund av sjukdom och sorg, vilket hon ville förmedla genom sin konst. Jag tänkte att om hon valt att skriva en bok om detta, hade hon blivit bortglömd, väldigt få vill läsa om sådant. Men genom sitt modiga "tilltag" blev hon en väckarklocka för oss andra "dönickar". Jag är glad att hon fick förtroendet att göra sommarprogrammet - enligt mitt tycke bäst av alla.

Kunde inte låta bli...

... att citera ett avsnitt ur boken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, "Kvinnorummet". Det handlar om ensamhet, ett ämne som är ständigt aktuellt, inte minst i debatten om äldreomsorgen. Men ensamhet i Marilyn Frenchs analys kan drabba människor i alla åldrar. Så här skriver hon:

"Men jag skulle kanske ha en annan syn på saker och ting, om jag inte levde i denna otröstliga ensamhet. Och det är ett olösligt problem. Jag menar, man kan gå fram till en främling på gatan och säga:'Jag är otröstligt ensam', och han kanske tar en med hem och presenterar en för sin familj och ber en stanna på middag. Men det skulle inte hjälpa. Därför att ensamhet är inte en längtan efter sällskap, det är en längtan efter själsfränder. Och själsfränder betyder människor som kan se en som man är, och det innebär att de har tillräckligt med intelligens och känslighet och tålamod för att göra det. Det betyder också att de kan acceptera en, för det vi inte kan acceptera ser vi inte, vi suddar ut det, vi skyndar oss att stoppa in det i ett fack. Vi vill inte se något som kan rubba den själsordning vi så omsorgsfullt har upprättat. Jag har respekt för denna önskan att bevara psyket ostört. Vanan är en god sak för människosläktet. ------

------ Nå, du förstår vad jag menar. Varje ny människa som man möter och verkligen tar till sig, inkräktar i någon mån på ens psyke. Man måste skaka om i sin kategoriindelning för att passa in den personen. Här där jag är, ser människor på ett visst sätt - jag vet inte precis hur. Som medelålders gift fruntimmer, rabiat feminist, trevlig dam, galning...Jag vet inte. Men de kan inte se mig som jag är. Alltså är jag ensam. Antagligen skulle jag inte själv kunna säga vem jag är. Man behöver en viss återspegling från omvärlden för att få en bild av sig själv. Ibland när jag är riktigt nere, kommer Pjotr Svefanovitjs ord för mig: Du måste älska Gud, för Han är den ende som du kan älska i evighet. Det låter mycket djupt tycker jag, och jag får alltid tårar i ögonen när jag säger det. Men jag tror inte på Gud, och om jag gjordet det, skulle jag inte kunna älska Honom/Henne/Det. Jag skulle inte kunna älska någon som jag trodde hade skapat den här världen."

Nu läser jag...

.... om mina gamla böcker sedan 70-talet. Det är en trevlig sommarsysselsättning, tycker jag. F.n. håller jag mig till den s.k. kvinnolitteraturen, nämligen "Kvinnorummet" av den amerikanska författarinnan Marilyn French. Boken kom ut i början av 70-talet och blev inget mer eller mindre än en revolution i USA. Lika revolutionerande blev den väl inte i Sverige, men nog väckte den uppmärksamhet även här. Jag tror jag läste den två gånger inom bara ett par år. Sedan har den vilat i bokhyllan tills nu och jag läser den fortfarande med förtjusning. Visst har det hänt mycket under de årtionden som gått vad gäller kvinnors frigörelse, men det är också mycket kvar, det inser jag nog. Marilyn French bröt ett tabu, när hon ifrågasatte kvinnors på den tiden självklara plikt, att så fort hon "blev" gift, avstå från studier arbete, egen inkomst. På 60- och 70-talen fanns fortfarande mycket kvar av detta här hemma också. Och samhällets inställning var ju att mamma ska var hemma med barn och pappa ska arbeta. När mina äldsta barn föddes hette det fortfarande mödrapenning och räckte i 6 månader. Som väl var kom den stora reformen 1974, innebärande att även pappor kunde ta föräldraledigt och ledigheten utökades till 9 månader.

På det området har mycket hänt. Men ibland undrar jag hur mycket som har hänt med könsrollerna på det personliga planet, relationen mellan man och kvinna och vilka förväntningar som finns på de båda rollerna.
Fortfarande kan jag känna behållning av att läsa "Kvinnorummet", numera mest som historiskt dokument, men faktiskt fortfarande i vissa avseenden aktuell.

Efter denna bok, tror jag att jag ska ge mig på en svensk bok i samma genre, nämligen Gun-Britt Sundströms "Maken". Den står också i hyllan och väntar på att bli omläst. Dottern läste den med, som jag förstår, stor behållning, när hon gästade oss nu i sommar. Det gladde ett gammalt feministhjärta, som klappar varmt i modersbarmen!

Jag, ett beredskapsbarn

Jag är född i april 1942. Min pappa var bland de första som blev inkallad under 2:a världskriget. Jag verkar ha kommit till under en permission, eftersom pappa var inkallad ganska länge, placerad i Helsingborg, under de första krigsåren. Därför har jag följt serien Någonstans i Svergie, med stort intresse, nu för minst tredje gången.

Jag menar att denna serie är bland det bästa som svensk television någonsin visat. Manus skrivet av Jan-Olof Olsson, "Jolo", en av Sveriges bästa journalister någonsin, efter en idé av Bengt Lagerqvist, en av Sveriges bästa tv-regissörer någonsin. Serien är så otroligt välgjord. Jag sitter som klistrad vid TV:n, fast jag sett den flera gånger och vet vad som ska hända. Jag upptäcker nya saker varje gånbg. Idag tänkte jag på en detalj, pappret som kaptenen sätter i skrivmaskinen, är av folieformat - inte A4. Jag rörs till tårar av de underbara beskrivningar av människoöden, som förekommer. Särskilt som jag vet att Jolo skrev manus efter idogt forskande i arkiv. Det rör sig alltså om en VERKLIG dokumentärserie i fiktionform.

Ikväll efter sista avsnittet, visades också en film om Jolos insats under seriens gång, med Bengt Lagerkvists milda röst i bakgrunden. Jolo dog bara ett år efter serien sänts första gången. En stor förlust för det litterära och kulturella livet i Sverige. Till den som inte sett "Någonstans i Sverige" vill jag bara säga. Gör det nu! Den borde väl vara utgiven på dvd?

Den efterfrågade pajen

På förekommen anledning kommer här receptet på västerbottenspajen, hämtat ur Allt om Mat nr 5/1997. Det finns flera recept i div. tidningar och kokböcker, men vi brukar hålla oss till den här:

Det här behövs till 8 personer:
4 dl mjöl, gärna lika delar vete och graham, 240 g
150 g kallt smör
2 msk kallt vatten

Fyllning:
1 gul lök
1 msk smör
150 g riven västerbottenost
4 ägg
2 dl vispgrädde + 1 dl mjölk
1 tsk salt

Garnering:
ca 8 ansjovisfiléer
ev gräslök

Gör så här:
1. Hacka snabbt ihop ingredienserna till degen och tryck eller kavla ut och klä en 25-cm form med lös kant.
2. Ställ formen i kylskåpet en halvtimme eller längre.
3. Värm ugnen till 225 grader, pricka och förgrädda pajskalet 10 minuter.
4. Finhacka löken och smörfräs den glansig.
5. Lägg den därefter med osten i pajformen. Vispa ihop ägg, grädde, mjölk och salt och häll smeten över ost och lök.
6. Grädda på nedersta falsen i 200 grader ca 30 minuter tills fyllningen stannat även i mitten. Lägg ansjovisfiléer över den varma pajen, strö över grovt skuren gräslök och mal ev. över svartpeppar.

Jag kan säga att det räcker inte till 8 personer om man är hungrig. Vi satte i oss 3/4 på tre personer, plus kräftor. Så är man flera kan det löna sig att göra två eller åtminstone en och en halv.

Kräftor

Årets kräftpremiär började lite dramatiskt. Vår leverantör av kräftor, Larssons Livs i Sexdrega vid Ätran, hade vid 10-tiden inte lyckats få tag på en enda kräfta! Mats var förtvivlad, "Det är katastrof" sa han, "jag har aldrig varit med om detta förr!" Men efter en timme ringde han. "Jag har fått tag i kräftor!" Puh! Det var bara att komma och hämta, så vi kunde bjuda dottern på hemkokta kräftor, innan hon sticker tillbaka till Stockholm.

Det blev en mysig kväll, varmt och skönt och när augustiskymningen smög sig på, tände jag alla lyktor på altanen för första gången denna sommar. Vi satt uppe till midnatt och pratade och filosoferade. En riktigt skön kväll.



Man kan riskera att få ett nyp!


Så här vackert blev fatet med nykoktakräftor.


Vi brukar laga en västerbottenpaj till kräftorna, så även i år....


.... och vi dricker förstås öl och snaps till...

.... och så sjunger vi snapsvisor direkt från servetterna!

Skogens rikedom

Jag tog en skogspromenad och se vad jag fann! Först det här....



.... och sedan gick jag en vända till och då fann jag det här:

Örnläger

Jag var på örnläger i helgen. Det var många år sedan sist. Nu var det mest som en familjeträff i en hage vid en sjö i mina hemtrakter. Men en gång i tiden var sommarens höjdpunkt läger med Unga Örnar. Hela min barndom och tonårstid präglades av medlemskapet i denna arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation. På vinterhalvåret hade vi cirkel- och mötesverksamhet, utflykter, luciafest och vårfest. På sommaren var det läger som gällde. Ibland bara över en helg, men en gång varje sommar under en följd av år, deltog jag och min syster i större läger regionalt och ibland också internationellt.

Jag blev lite nostalgisk och tillbakablickande efter lördagens besök på lägret i Örby. När jag kom in till stan rotade jag fram lite minnen från ett av de största läger jag deltog i, ett internationellt läger i AAlborg i Danmark. Örnläger innebar först väntan och spänning innan man kom dit, sen en intensiv glädje, lekar, sång och musik, dans, men också upplevelser av att hjälpas åt, samarbeta och inte minst lära sig förstå innebörden av demokrati. Och så förstås, träffa många nya kamrater, som man brevväxlade med och hade kontakt under den kommande vintern och ibland längre än så. När man kom i den rätta åldern var ju också nyfikenheten på nya killar ett viktigt inslag i det hela.

En gång ska jag beskriva hur jag upplever verksamheten i UÖ har präglat mitt vuxna liv.

Här är det lägerpass vi utrustades med på lägret i Aalborg....


... och här är jag identifierad...


.....och här är ett glatt gäng iförda i våra örndräkter, ett inslag i organisationen som numera är borta.