Tankar vid ett fönster

Jag tittar på mitt fönster, som jag just gjort i ordning efter julpyntet. Jag faller i tankar kring sakerna jag ställt där till beskådande.

Den lägenhet vi nu bor i är min och makens elfte gemensamma permanenta bostad. Därtill kommer tre torp/stugor, som vi ägt eller hyrt. Det har inneburit många flyttlass, som var och en förstår. Varje gång vi flyttat, har vi gjort oss av med en massa saker. Mest var det nog när vi flyttade från vår stora funkisvilla i Holsbybrunn till en 4-rumslägenhet i Vetlanda. Då hade vi en sopcontainer på gården, vi skänkte saker till Erikshjälpen och vi sålde på auktion. Nu bor vi i en liten trea med pytteförråd, men vi har fortfarande gamla grejer kvar.

Vad är det som gör att just de här sakerna finns kvar? Har de något gemensamt? Vad är det hos mig, som hindrat mig från att göra mig av med dem? Jag vet, jag har svårt att göra mig av med vissa saker. Jag kan känna mig bunden till materiella ting, inte dyrbara i pengar räknat, några sådana äger jag inte. Det är det här med affektionsvärde. Och vad är det?

Det finns bara en ny sak i mitt fönster. Det är den vita azalean, som vi fick av vår hyresvärd till julen. Och den lär inte bli gammal! Jag har aldrig lyckats få azaleor att överleva någon längre tid. Den står i en kruka, som jag fick med en vit cyklamen i (den dog förstås) av Tildas kompisar förra sportlovet.

Men de andra... De yngsta föremålen är de bägge "stumpastakarna", handsmidda efter gammal modell av en smed i Hultsfred. Jag fick dem av en vän, när jag fyllde femtio och det blir nitton år till våren. Äldst är den lilla näverskålen. Den har hängt med sedan 60-talet och är tillverkad av en synskadad slöjdare i Råneå, Norrbotten. Det lilla lerfatet och gardinerna är ungefär lika gamla. De är från första hälften av 80-talet, när vi bodde i den stora funkisvillan i Holsbybrunn. Fatet är det enda föremål som finns kvar från den keramikkurs, som maken gick en gång. Han såg nog helst att det försvann också, men jag har bevarat det. Fråga mig inte varför?

Gardinerna då? Det var de, som fick mig att starta den här tankebanan. Jag har själv ritat och broderat dem. Det var från början två kappor, som jag sydde till vårt matrum i Holsbyvillan. Det är enda gången vi haft ett stort separat matrum. Det var ett ljust, vackert rum med två fönster. Senare gjorde jag om den ena kappan till cafégardiner. Jag broderade langettsöm i kanten och jag minns att jag tyckte de blev fina. Det tycker jag fortfarande och jag har svårt att tänka mig att jag skall slänga dom.

Nu har jag kommit på vad de här tingen (förutom azalean) har gemensamt. Det är hantverk alltihop. De har tillverkats av människor, som inte är anonyma för mig. De har en historia som sammanfaller med min egen historia. Är det månne fråga om trygghet? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag är en ganska trygg person och det skulle jag nog vara utan de här tingen. Men handens glädje har jag upplevt hela mitt liv. Mitt yrkesliv har legat på det intellektuella, verbala planet. Kanske just därför har det blivit viktigt med det sensuella i hantverket, vare sig det gäller att påta i trädgården eller brodera gardiner. Och bland det jag åstadkommit i livet, har jag nog varit mest nöjd med sådant, som jag åstadkommit med mina händer.

Nu blir det inte mycket broderi, stickning och virkning. Mina artrosdrabbade händer känner sig inte längre tillfreds med sy- och virknålar och stickor. Vävstolen sålde jag när vi flyttade till den här lägenheten. Men trädgården runt stugan finns ju kvar och jag kan spela dragspel och skriva på datorn och sjunga i kören, så än så länge får jag utlopp för mina kreativa lustar.

Igår kväll såg vi Tom Ahlands fina film och Cornelis Vreesvijk. "Du kan ingenting ta med dig dit du går" sjöng han. Så sant och visst. Men så länge jag lever i den här världen, vill jag nog omge mig med mina kära gamla saker.