Sonhustrun tog med oss till sin hemmaskog. "Där har alltid funnits kantareller" påstod hon. "Men vi måste ta oss över lite sankmark först."
Sagt och gjort. Med lite möda tog vi oss torrskodda över det blöta. "Det gick ju bra" pustade jag. Och kantareller fanns det gott om. Det här var bara ett ställe:
Men tror någon att det räckte med en lite sankmark! Nej då! Fullt med stenblock...
...och bäckar och diken att ta sig över. Jag är ju lite ängslig för mina ostadiga knän, men det gick ju bra om jag hade några små träd att hålla mig i.
Bara ett dike kvar.... och vad händer?! Sista dyhålan, högerfoten sitter plötsligt som berget i leran och jag stupar framlänges rakt på magen.
Resultatet finns att beskåda nedan. Mina nya kritvita joggingskor syns till vänster på bilden. Den vänstra klarade sig, den högra fick sonen bända upp! Maken klafsade obekymrat på i dyn, så hans skor blev jämnare lortiga.
Men... inga ben brutna, inte ens ett litet blåmärke och vilka strapatser kan man inte stå ut med för att få rensa en hel kasse vackra, gyllene kantareller!
2 kommentarer:
Härligt med svampäventyr. Jag brukar plocka svamp innan eller efter vi åker med båten. Har mina hemliga svampställen:). En gång var det som en heltäckningsmatta med kantareller:) Lycka!!!
Det finns inga gränser för vilka strapatser man är beredd att utstå när det gäller att hitta de där läckerheterna! Och det konstiga är att man inte alls känner av dom onda knäna förrän man har kopplat bort kantarellögonen och är på väg hem! Då upptäcker man plötsligt att knäna inte alls tyckte om dessa strapatser!
Skicka en kommentar