Jag har deltagit i ett körseminarium - får man väl kalla det - i helgen. Tretton personer, tre herrar och 10 damer, har bänkat sig framför ledaren Kristina. En intensiv, dynamisk kvinna, som verkligen lyckades få igång våra otränade halsar efter sommaruppehållet.
Jag fick följa med min syster och några av deltagarna i hennes kör, Näktergalarna. Kristina hade gjort en kurs för dem och dessutom raggat upp några andra körsångare, som hon kände. Vi var alltså ett litet gäng, varav de flesta var nya bekantskaper för varandra. Men det är förunderligt vad sången kan bryta gränser. Bara genom att sjunga våra namn på melodi "Gubben Noak", var isen bruten. Sedan fick vi också sjunga vad vi gillar att syssla med och gå laget runt tills vi kände oss bekanta.
Vi blev faktiskt väldigt snabbt "samsjungna". Det var mycket lek med stämmor, röstvariationer, pröva på helt enkelt. Det som imponerade mest var att vi direkt, när vi sjöng á capella klarade att hålla hela låten ut utan att sjunka! Det är ganska svårt, när man är ovan. Men här gick det. Varje gång Kristina klämde i med sista tonen på pianot, stämde det! Om det berodde på Kristinas inspirerande ledarskap eller på att vi var ovanligt tonsäkra i gruppen, kan man fråga sig. Förmodligen mest på det förstnämnda!
På kvällen efter middagen blev det samling i gillestugan med vin och sång, sång, sång. Dessutom en hel del förtroligt prat som blev allt djupsinnigare vart efter kvällen led. Och sen en hel söndag med mera sång.
Nu har kallelsen kommit till övningarna med min ordinarie kör. Den 13 september drar vi igång. Åh, vad jag längtar efter den tisdagen!! Dessutom Åh, vad jag gillar min syster som tog med mig till körkurs i Nissaström!
2 kommentarer:
Ja, körsång är upplivande. Vi börjar nu, vi också och har en intensiv höst framför oss. Spännande!
Tack själv du för en bra helg. skoj att vara med dig i nåt nytt sammanhang också! Kram
Skicka en kommentar