I våras trodde jag att min lilla, ganska nyplanterade klängros, New Dawn, skulle "starva å", som man säger på mitt vilda tungomål. Dvs, att den inte hade klarat den stränga vintern. Någon gren var helt död, de två - tre andra såg ganska ynkliga ut. Jag beredde mig på att plantera nytt.
Men se! Fram på sommaren slog den nya skott och nu i augusti, i sommarens sista skälvande minuter har den börjat blomma och den klänger bra långt upp på spaljén med nya knoppar på varje skott.
Nu har mycket i trädgården slutat sin blomning för länge sedan. Perennerna står där med fröställningar, mogna för att överlämna till en ny generation. Riddarsporrar, fingerborgsblommor, akvilejor, den grekiska vädden, veronikorna, praktvallmon, pionerna, alla har nått sin fulla mognad. Men fortfarande prunkar luktärter, flox, oregano, höstastrar, såpnejlikor, syrenhortensia, funkia och mina egenhändigt uppdragna pysslingkragar. Och min fina ödleört står fortfarande bara i knopp!
Jag kan inte låta bli att jämföra blommorna med oss människor. Varför har jag alltid - i alla fall sedan jag blev vuxen - älskat augusti, den fulla mognandets månad? De mest färgstarka blommorna lyser i augustikvällen, sent fullbordade, men vackra, högresta. Kan det vara så med oss människor också. När vi nått vår fulla mognad lyser vi som starkast!? Kanske är det en tröst för tigerhjärtan men ändå...
Idag var jag hos min nya frissa och fick ny färg i mitt grånande hår. Konstgjort till skillnad från blommorna, men människans färg ligger ju inte bara i håret. Den kommer inifrån. En del mognar sent, som min lilla New Dawn, men strålar lika fullt ändå. I dessa dagar njuter jag av min mognad.
1 kommentar:
Vilket fint inlägg. Ska tänka på höstens alla blommor och all mogen frukt när jag känner mig - så där.
Klart att vi ska vara stolta över vår "mogna" ålder om vi än ibland får ta till lite konstgjorda medel.
Även jag gillar hösten. Den är lugnare och inte så många måsten.
Sommaren är kort och det är mycket jag vill göra. Jag är nöjd med sommaren, den har varit bra och nu vill jag bara vara hemma och ta dagen som den kommer. Som idag -
Jag känner för att besöka en släkting på ett äldreboende, sitta vid datorn eller sitta och läsa, ta en promenad och se hur det ser ut i stadens parker.
Jag höll på att glömma din fina ros
New Dawn. Jag vet hur livskraftig den är. Hade den i min trädgård och under flera kalla vintrar frös den men det var alltid ett litet skott som kom med några blommor.
Ha det bra.
Kram Viola
Skicka en kommentar