Själslig kompostering

Mitt förra inlägg rubricerade jag "Sommarens sista..?". När jag skrev de raderna, tänkte jag mycket på, vad jag nu vid sextionio års ålder kan ha gjort för sista gången. Ja, man vet ju aldrig säkert när det är "sista gången" över huvud taget, men realistiskt sett. Dansa hambo t.ex. det tror jag att jag gjort för sista gången. I alla fall skulle jag aldrig fixa en hel dans med två låtar och jag kan aldrig mer sväva så lätt som jag kunde förr. Det är jag lite ledsen för, men jag har också vant mig vid att mina knän sätter stopp för en del aktiviteter. Realism är en egenskap som växer till sig med åren.

För mig är hösten vemodets tid. Det har jag också vant mig vid. Förr var nedstämdheten djupare och mer handikappande. Nu tillåter jag mig att godkänna vemodet som en del av mig själv. Jag lägger själen i komposten, där den får vila under vintern och bearbeta sig själv till näringsrik mull, som får tina upp till våren och spritta av liv igen.

Då, när våren och ljuset kommer tillbaka, kan jag börja tänka på vad jag har kvar att göra för första gången. Träffa nya människor, se nya platser, läsa nya böcker.... Jag erinrar mig en folkhögskolegrupp för många år sedan. Gruppen bestod av ett antal seniorer, de flesta i 80-årsåldern. Vi skulle ha en friluftsdag. Ut i naturen med kaffekorgar och vandringsstavar. Väl framme vid målet yttrar sig en fin liten dam, som bott hela sitt liv i en stad, över nyvunna erfarenheter: "Idag har jag gjort tre saker, som jag aldrig gjort förr! Jag har klättrat över en stätta, har druckit vatten direkt ur flaskan och kissat ute i gräset för första gången i mitt liv!"

Och jag minns min egen lilla mamma, som när hon var i 80-årsåldern fnittrande berättade för mig att hon och hennes sambo hade gjort något för första gången. Vadå? "Vi har varit och köpt varsin pizza!"

Nu ska jag inrätta mig i kretsloppet, lägga mig i komposten och hoppas på en inte alltför lång vinter. Men en och annan ny maträtt ska jag nog prova redan i vinter!