Första maj 2013....

..... och den blev inte som vanligt. Om vi är hemma brukar vi alltid gå med i demonstrationståget och deltaga i mötet, sjunga Internationalen och Arbetets söner och känna entusiasm, kampanda. Men i år... Jag känner inte igen mig själv. Det är som om engagemang och kämpaglöd har falnat. Är jag ett offer för den nya samhällsandan? Individualismens tidevarv? Brist på igenkännande med de politiska företrädarna? Saknad av ideologiska företrädare? Eller har jag helt enkelt blivit gammal och bekväm?

Hur som helst, stugan lockade mer. Vackert väder, vårbruket har börjat, trastarna sjunger, "Längtan till landet" tog överhanden. Och lyckan att se de första frösådderna ta sig. De första spirande små bladen.
Basilika....

luktärter.....

och plocksallad.....

Det värmer inombords. Men en annan värme släpper inte taget. Solidaritetsvärmen. Jag lyssnar på radio och konstaterar att ovanligt många program har en 1:a maj-prägel. Kulturradion berättar om en utställning av "demonstrationskonst" t.ex. Och jag tänker på alla tåg jag gått i genom åren - i Kalmar, i Vetlanda, i Stockholm, i Göteborg och framför allt på senare år i Borås. Alla appeller och tal jag applåderat och applåder jag själv mottagit i sånggrupper - S-dur, Rödmyrorna....

Och så tänker jag på min gamla pappa och sjunger för mig själv ute i växthuset:

Första maj, första maj, varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus.

Varje trött proletär glömmer mödornas värld

och går drucken av vårvindars rus.

Oh, du älskogens vår, som befriande går

genom landen i segrarefärd.

Du är drömmens också och var blick i det blå,

blir en blick in i undrernas värld.

Vart förtryckarnas hot, varje vardag av sot

blir idag till en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Nästa år är det valår. Kanske jag mobiliserar den gamla entusiasmen igen.....