Kretsloppet

I helgen har det hänt lite av varje som anknyter till de ämnen jag har angett för min blogg. Det har varit både natur och miljö, relationer och kanske lite filosofi också. Jag börjar med miljön.

Något av det mest tillfredsställande jag kan ägna mig åt är att syssla med sådant som kan ge mig känslan att vara en del av det naturliga kretsloppet. En del av detta är att anlägga kompost. Det är visserligen i första hand makens skötebarn, men jag bidrar till innehållet också. Visserligen lite vemodigt att allt vissnar ner och dör, men genom komposten vet jag att jag får tillbaka när jag i vår sprider ut den fina myllan i land och rabatter. Dessutom har jag lämnat mina egna överflödsprodukter där ocskå, men det ska jag skriva mer om en annan gång.

Själv skulle jag vilja bli en kompost när jag dör. Något finare än att återuppstå som en späd planta, som sen växer och blir ny kompost osv i all oändlighet, är väl svårt att tänka sig.

Sådana här filosofiska tankar om födelse och död fick sin påspädning också i helgen när vi var och betittade det senaste tillskottet i släkten, lille Måns Olof Andreas, 4 veckor. Något ljuvligare än ett nästan nyfött barn kan man väl knappast tänka sig. Att blicka in i dess mörka djupa blick, som utstrålar höjden av visdom! Man undrar vad den här lille redan varit med om eftersom han ser så klok ut!

Själv är jag nu äldst i släkten och min systerdotter envisas med att kalla mig och min syster för urmödrarna. Det låter som ett epitet som förpliktigar men jag är inte riktigt säker på vad det innebär. Men riktigt färdig för komposten känner jag mig inte än, trots att den ser riktigt bekväm ut. (se ovan)