En gång i tiden när vi båda jobbade som lärare, min syster och jag, skapade vi en tradition. Varje år, när det var sportlov, skulle vi träffas och gå ut och äta en bit, bara hon och jag. Nu är vi båda pensionärer och något särskilt sportlov har vi inte, det är liksom lov hela tiden nu. Men vi fortsätter med vår tradition. Hon kommer åkande med tåget från Kinna. Jag möter henne vid stationen. Jag föreslår restaurang och som tur är händer det en del på den fronten i Borås, så jag kan alltid hitta ett ställe där hon inte varit tidigare. En gång tog jag tåget till Kinna, men syrran vill hellre åka till stan, för här finns lite mer att välja på. Sen sitter vi och surrar om allt, som bara hon och jag pratar om. Ja, vi äter också, men det är egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är att det bara är vi två.
Det blir alltid bråttom, när hon ska hem igen. Igår kväll var det bara en minut kvar till avgångstid när vi vek ner mot stationen vid Krokshallsberget. Hon fick springa de sista metrarna och jag stod kvar i backen och väntade till jag såg tåget tuffa iväg söderut.
När jag gick hem genom stan, tänkte jag att nästa gång får hon ligga över hos mig, så vi hinner prata färdigt. Om det nu nånsin blir färdigt.
Det är gott att ha en syster!
365 Foton 2024 - 91 Genomgående (116)
10 timmar sedan
2 kommentarer:
Bra idé med sovningen! Det är konstigt att de där timmarna går så fort!
Kram på dig! Jag hann för Varbergståget var två minuter försenat som tur var.
Då vet vi det till nästa gång. Men det behöver ju inte dröja ett år eftersom det fanns så mycket kvar att avhandla i onsdags.
Skicka en kommentar